onsdag 2 augusti 2017

Sam and Patti



Onsdag

Naxos
Montzuna

Den sömniga lilla hålan på Naxos östkust har blommat upp. För några år sedan var det knappt en kotte här, nu är det fullt.

Vi äter sallader byggda på fisk och grönskaker. Det är ofattbart gott. De som serverar oss är griniga. Vilka idioter. Ser de inte möjligheterna. Inse att vi är deras framtid.

Själv ser jag de vackra vyerna och tänker på Instgram, dessa ständigt vackra vyer, dessa väldigt sällan närvarande bilder, dessa ständigt frånvarande bilder, denna yta. Jag tar inga bilder i Montzuna, ids knappt berätta en historia för jag är så less på dessa vyer, denna utmattning av ens bildseende for nothing.

Läser NY Times. Patti Smith skriver om Sam Shepard, de var ju ihop en gång i tiden och hon skriver om en man och om vänskap. Så långt ifrån Instagrams vyer, så närvarande, så borrande, så utlämnande, så vackert, så innehållsrikt. Kärleksfullt.

Jag sorterar mina bilder till kaféet. Det är fina människor, men bilderna de vill ha ska vara vackra och lite spännande men på inga villkor anstötliga. Jag gör de bilderna åt dom för att de är mina vänner, men det påminner mig också om varför jag aldrig gör jobb numera. På jobb måste man hejda sig, hålla igen, inte vara anstötlig, inget naket, inget påfrestande, inget som handlar om djupet. 

Min tid i livet är för kort för att avstå att skildra livet på allvar. Patti Smiths text visar det tydligt. Samtidigt som jag skriver det blir jag biten av en geting, tredje gången den här sommaren. I foten. Hatar getingar. Nu får vi se hur mycket foten ska svälla upp. Det sägs att man kan lägga en sockerbit över bettet och då sugs en del gift ut, ska testas.

Sam Shepard var som en cowboy med truck. En bil han körde omkring i. Han var nog lite av en looner. En som aldrig riktigt anpassade sig. Patti Smith är ju verkligen en kvinna som är en av sig själv. Satan i gatan hur hon har kört på med sitt eget. Det var intressant att läsa hennes senaste bok som jag i och för sig tyckte var tråig värre, men där man ändå kunde förstå hur pass mycket eget liv hon har, hur hon förvaltade sin ensamhet. Den första boken handlar ju mest om umgänge, sällskap, vänner medan den andra är en slags betraktelse över ensamheten.

I svensk fotografi är det ju inte så många som har ett eget universum. Det handlar inte bara om att ta vackra bilder, man måste skapa ett eget universum också. En egen värld på något vis där man ingår som en kugge i ett system med andra och där man har rollen som berättare.


Så ser jag på det hela.