fredag 18 augusti 2017

Den gamla historien

Den pensionerade målaren fixar våra dörrar. Han är en ordentlig man, gör bra jobb. Det tar sin tid men doften från det slipade trävirket tar sig in i min lägenhet och det doftar gott. Det doftar en annan tid.

Jag går igenom 30 års fotograferande i Grekland. Det blir något speciellt, en historia om kärlek, förlorad kärlek, vunnen kärlek, förlorad kärlek, vunnen kärlek,,,,,ett evigt pågående förhållande till kärleken.

Mitt Grekland, min kärlek, mitt liv.

Hur jag än vrider och vänder på det så handlar alla bilder om längtan, erövran av längtan, kärlek. Det är väldigt lite sand och strand utan allt är längtan. Ibland då jag ser Instagram, Kalimera och andra ställen där man visar sina greklandsbilder, så slås jag av gapet mellan bilden och längtan, meddelandet.

Man uttrycker en längtan men man sätter inte ord på den. Är det inte det som är konstens uppgift, att skala av löken, komma till kärnan? Längtan, död, födelse, kärlek, hat,,,de starka sakerna, det som driver oss, skala av löken, komma till kärnan.

Rädsla driver oss men rädsla är den perfekta kamraten i jakten på sin egen sanning. Jag såg en kamrat häromdagen som skrev ett långt inlägg om panikångest. Jag kunde relatera till allt, kände igen allt, men vet också att jag passerat allt och varför har jag gjort det? Det räcker inte med analysen, man måste göra det också, arbetet, dvs bli social. Inga ångestproblem löses genom isolering, allt handlar om att socialisera, till varje pris komma ut ur sig själv.

Tyvärr, hårt men sant, däremot kan det bli stunder då det skiter sig, men det får man ta. Som en alkis, att sluta dricka är en grej, att fortsätta vara nykter en annan. Ett jävla jobbigt arbete helt enkelt och allt handlar om valet, att man väljer. Det är som med konsten, man måste välja, inte bli vald, man måste göra arbetet.

Längtan, kärlek, oerhörda krafter, sex, ännu starkare kraft. Den överlägset starkaste. Ibland kan jag bli lite trött på moraliserandet, typ sexmissbrukare osv... Visst, jobbigt att vara sexmissbrukare kanske, men snacka om lindrig sjukdom i jämförelse med många andra. Man måste se skogen bland träden eller hur man säger? Man kan göra analysen, klarar alla, men arbetet är något annat.

En blogg om vad? Det viktigaste i livet? Längtan, kärlek och arbete. Troligtvis är det så att mycket rår man på men just detta är en evig kamp och kanske ska också så vara?

Fredag

Det rullar på. Fredag. Regn. Barcelona. Medborgarplatsen. Höst. Sommar. Naxos. Bologna.

Polarn frågar om jag ska hänga med till Guadelope, eller hur det stavas. Tror inte det. Funderar mest på när jag ska få tillbaka bilen på Naxos. Snart börjar Vueltan och dopingfallen trillar in.

Min dotter är i Bologna, en vacker stad med sina inhägnade trottoarer. Jag vet inte hur det är nu, men för några år sedan var det kris. För få unga som skulle försörja de gamla, kvinnorna födde inte barn för villkoren var för dåliga för just unga kvinnor. Nu har det flyttat dit en hel del immigranter, vet inte hur de har det med barnafödandet, om man fått mer unga som kan jobba och betala skatt.

Jag funderar på vilken fotograf som betytt mest för mig i år? Ansel Adams, Taos Pueblo, snacka om bilder. Det har bara varit de gamla stötarna som uppväckt mig igen. Denna ofattbara kvalitet som det är i bilderna från förr.

Jag är ju helt inne på storyn, berättelsen, mer skrivande än fotograferande. Det är kanske därför jag gillar Danny Lyon, Strömholm, Bresson, de med det direkta tilltalet, inte de som krånglar till det i en artistisk vision. Bresson är ju den hittills helt överlägset bästa berättande poeten jag sett. Det finns ingen som kan förena lätthet med allvar, med fysisk närvaro och elegans som han i en bild. Det är väl kanske också hans svaghet, att han blir för elegant ibland, men han har faktiskt en hel del råa bilder, minst lika råa och raka som tex Strömholms. Dessutom äger han en stor dos människorespekt, svårt att hitta den unkna kvinnosynen som många moderna fotografer har. Inga namn men det är bara att kolla själva och jag skriver ju inte om fotoböcker, men det är ganska ofattbart att de få som skriver om fotoböcker i Sverige nästan aldrig törs närma sig den frågan, den märkliga kvinnosynen. Jag fattar inte hur man kan skriva om fotoböcker där kvinnor framställs på ett ganska unket sätt utan att påtala det i sin recension och en anledning är nog att man är för mycket kompis med fotograferna. Ska man skriva om fotoböcker på allvar får man lägga ner kompisskapet, man skriver för publiken, samhället, diskussionen och inte för kompisarna. Det är den enda attityd som gäller i längden och tyvärr finns det nästan ingen som skriver om fotoböcker eller fotografi i det här landet som ens närmar sig den professionella attityden.

En av anledningarna till att fotoböcker aldrig kommer upp på kultursidorna är ju just att det aldrig skrivs om fotoböckernas innehåll, deras politiska och sociala dimensioner, genusagenda osv, utan det är mer anmälningar. Jag har ju blivit intervjuad några gånger utomlands i år och att läsa dessa artiklar är en fröjd för ögat och kroppen. Hur man närmar sig djupet och allvaret i fotografens arbete. Det finns ju en del svenska fotografer som blir intervjuade utomlands med jämn mellanrum och de artiklarna spöar ju de svenska med hästlängder i allvar och respekt för det fotografiska arbetet. I Sverige har ju den i särklass bäste gett upp att skriva om fotografi, Claes Gabrielsson, men Tommy Arvidsson, Lars Epstein kämpar vidare, men vad svensk fotografi behöver är en seriös, snäll, elak röst, befriad från kamratskap, som kan skriva svensk fotografi. En röst som inte kommer från fotografskrået, typ mig, utan en som skriver utifrån en journalistisk agenda, som är både kritisk och drivande och är en som ingen känner, en som ingen kan påverka eftersom hen inte har delat labb med någon osv..

Nog om det. Fredag, Barcelona, Medis, regn, höst, sommar. Bilden tog jag på Mikri Viglia, en strand strax utanför Naxos stad. Det var en pinsam dag, killen som serverade oss kallade jag för Janis. Jag borde ha vetat bättre, han heter ju Stelios och han påpekade det för mig också på ett väldigt värdigt men smärtsamt sätt. Ungefär så som en recension om fotografi borde se ut. Smärtsamt värdig. 
Tack för ordet.



torsdag 17 augusti 2017

Masterclass


Kollade lite på Werner Herzogs Masterclass. Han är inne lite på samma som jag säger. Du kan lära dig de flesta grunderna inom film, eller foto, på två veckor. Det andra, det svåra, den mänskliga kemin, den kan man nog inte lära sig i skolan, den kommer bara genom det mänskliga umgänget.

Jag har ont i huvet. Barcelona, står fan inte ut. Vad är det för skitsnack om yttrandefrihet? Nu ska det demonstreras av nassar eller halvnassar på Medis, samtidigt som afghanska ungdomarna ska ha något annat på gång. Jag fattar inte hur fan snuten kan låta dom komma dit.

Samtidigt kollar jag på vitmaktdemon i USA, snuten står bara och ser på, medan nassarna är helt beväpnade. Varför mejar inte snuten ner dom?

Det är ju underbart att vi har yttrandefrihet, men det bygger väl på att vi har vettiga åsikter? Du får gärna vara vänster, eller höger, men fan inte nasse. Nazism och nazistiskt tankegods ska ju vara förbjudet.

Jag har ont i huvudet, det har jag och fruktansvärt deppig över Barcelona. Så mycken tid jag spenderat i dessa kvarter.

Jag var inne på något annat idag också, att göra böcker. Jag gör mina böcker på Blurb och det finns dom som har åsikter om det. Jag har också det och jag skulle gärna göra böcker på vanliga, riktiga förlag, men så ser inte verkligheten ut. Vi tvingas allt mer ut på internetförlagen därför att det riktiga förlagen vill inte ha med oss att göra och jag har full förståelse för det eftersom ingen köper fotoböcker och det är oftast ren förlust för förlagen.

Alternativet blir då Blurb och annat. Jag vet inte om det någonsin kommer att ändras och jag har gett upp de andra, riktiga förlagen. På samma sätt som jag nog har gett upp att ställa ut. Det är fint med de små utställningslokalerna men jag lockas inte att gå in i nån liten skrubb och kolla på tio bilder. Det är inte min grej.

Ja, jag har ont i huvet. För mig är berättelsen allt, storyn, texten och bilden, enkelheten. Jag trivs inte heller med att göra böcker som ska köpas av folk med massor av pengar. Jag vill nå någon annanstans och då är nätet bra, billigt och demokratiskt. Den ende som ständigt förlorar på nätet är ju fotografen, musikern. De får aldrig betalt, men det är väl det priset vi alltid har betalt.

onsdag 16 augusti 2017

Utsikt från ett fönster

Utsikt från ett fönster. Såg just en reportagefilm som Vice gjort från upploppet av nassarna i USA. Skrämmande rulle, hur fan kan KKK får börja marschera igen och vad gör polisen? Varför slår man inte till stenhårt?

Igår då vi var ute och cyklade så kom polisbilarna i full fart mot Årsta o i luften helikoptrar. Det var skjutningarna, eller avrättningen, som pågick. Illa nog men sedan tar sig de där typerna till Karolinska och sätter igång och bråkar och krånglar. Båda nassarna och de kriminella får alldeles för stor plats. Som jag fattar de ska de få demonstrera på Medis på lördag, mot afghanska grabbarna som sitter där i strejk.

Blir det bråk? Blir det som då nassarna demonstrerade i USA. Varför kväser man inte skiten direkt? Såg att nassarna nu också skulle få demonstrera i Göteborg på Bokmässan. Varför? Är det någon som har något problem med att avläsa deras agenda? Är det någon som inte förstår vad dom vill? Varför stoppar man inte dom direkt?

Det är märkliga stämningar nu. Kolla in filmen som Vice gjort, den är ju rent ruggig, snacka om typer och snacka om att de förbereder sig på våld.

tisdag 15 augusti 2017

Bättre sex bakom gamla Berlinmuren

En bild från Mullvaden i en av Strömholms gamla ramar. Gammalt och gammalt. Läste en grymt intressant text om sex bakom järnridån, eller i rättare sagt i gamla Berlin då Muren fanns. Det har gjorts en undersökning, om sex, nu och då, i Berlin. Man kom fram till att kvinnorna i Öst hade fler orgasmer än de i Väst och det av en enkel anledning. De hade dagis, egna inkomster och styrde över sina egna liv. Idag, är det sämre än någonsin. Moderna kvinnor och män hinner inte ha sex. De jobbar för mycket, är för trötta och ägnar den lediga tiden åt att sitta framför tvn och glo på serier.

Jag har själv sagt detta i många år, folk jobbar för mycket och har för lite sex och nu finns det papper på det hela. Det är helt enkelt så att samhällsutvecklingen är på väg åt helt fel håll och har varit länge. Det är fan sorgligt.

Igår när jag la mig så fick jag en klarsyn. Jag upplever inte somrar längre som somrar. En gång i tiden, för kanske tio, femton år sedan, kunde jag gå upp i Vita Bergen, sitta där ensam i vårsolen och bara njuta i timmar. På något vis var allt en njutning om jag tog mig tid. Den här sommaren har jag inte njutit en enda dag i solen, vare sig jag varit på stranden eller i skuggan eller vadjag gjort. Det är som om jag tappat bort känslan av att njuta, allt blir ett slags arbete.

Den stora skillnaden mot förr är att jag förr inte ägde något, inte hade något, bara min kropp, mitt ego att förvalta och då njöt jag mer och led i o för sig mer också när det gick åt det hållet. Numera tycker jag allt handlar om att städa, handla, planera, barn, släktingar, svärmödrar, osv,,,det finns fan ingen tid till njutning, det är fan helt värdelöst. En sak kan jag se tydligt: Ju mer du skaffar dig, desto mindre möjligt blir det att njuta. Värt att tänka på och ju mer du jobbar desto sämre orgasmer får du, lika värt att tänka på. Dessutom har hela samhällsklimatet helt kukat ur, istället för kärlek är det surt och hat, snacka om dåliga orgasmer.

måndag 14 augusti 2017

Livets gång


Livet har sin gång. Man vinner och man förlorar. Jag började mitt liv i en slags förlust, mina föräldrar dog tidigt och jag fick ge mig ut på en klassresa av Guds nåde. Jag kan inte säga att det var lätt, det var verkligen inte lätt. Ibland, eller ofta, var det helt enkelt för hårt, för ensamt, för slitigt, men vad hade jag för val? Jag hade bestämt mig för något. Jag försökte genomföra det.

Det var då. Idag, strax 68 år, så kan jag sammanfatta mitt liv ganska rejält. Jag rymde från familj, trygghet, kärlek och nu har elipsen gått runt. Just de elementen är de viktigaste i livet. Det viktigaste
är inte längre att producera den bästa fotografin, utan mer att kunna förmedla kärleken och förståelsen för andra människor och kulturer, att försöka vara storsint och se sin egen roll i det hela.

Jag är också i den tredje fasen av livet, där vännerna försvinner och då blir tiden och vänskapen ännu viktigare. Jag kan ofta fundera på vad alla dessa galna resor och alla dessa bergsbestigningar mentalt och fysiskt ska leda till. Jag är helt övertygad om att det man söker finns precis där man är, man ska bara öppna ögonen för vardagen och sedan kan man alltid spetsa till det hela med en liten tripp då och då.

Så ser jag det.

söder

Hemma och vilar mig lite. Det har varit en ganska tuff sommar med otrolig värme och getingbett och hård vind. Jag säger inte att det är ovanligt, men lite för mycket av den varan var det nog i sommar. Jag åker hem för Planket, denna fina institution, för att hälsa på bror och vänner. Vi begravde vår kära gamla katt igår. Zingo, den lilla, fina rövarn. 
Man märker hur mycket man saknar ett djur då man inte har ett. Zingo kom ju alltid och mötte en då man kom hem, eller kom upp på sängen och ville ligga bredvid. Han var väldigt försiktig, en fin, ömsint man på 18 kattår då kroppen sa nej och han gick bort.

Jag har en annan katt på Naxos, Skopan, och hans lilla kropp har redan satt märken mentalt och fysiskt i mig. Jag vaknade på natten och kom på att jag imaginärt kände hur han som ett litet barn satt på höften.

Jag är i två världar, hoppas dock kunna stanna hemma till 28 augusti, efter Planket, beror på min kattvakt i Grekland. 

Bilden, tog jag i Berlin, året efter muren rivits. Berlin är en fantastisk stad som jag aldrig riktigt fått grepp på, men det finns ju andra som fått det, så gå in och kolla på deras bilder därifrån. Annars läste jag en fin text om boken som Ansel Adams gjorde tillsammans med en kvinnlig journalist, Mary Hunter Austin,  om Taos Pueblo. De var där i två månader, han gjorde 1300 kopior och boken gavs bara ut i 100 ex och var en dyr bok, med handgjort fotografiskt papper. Det var också intressant att läsa att Ansel Adams hela livet kämpade med att få ekonomin att gå runt så han kunde ta sina egna bilder. I princip är det samma sak idag, märkligt, eller hur?

lördag 12 augusti 2017

Sthlm, love and rain

När jag kommer till T-centralen och upplever ruschen och farten i tunnelbanan känner jag hur spiriten flödar. Alla dessa människor i alla kulörer, alla riktningar, alla öden och alla drömmar, då känner jag mig riktigt hemma.

onsdag 9 augusti 2017

Naxos, sthlm sundsvall, sthlm, Naxos


En rumslig tidsaxel. Lämnar Naxos sju på morgonen, 25 minuter till Aten, sedan bizzclass till Sthlm, 4 timmar, sedan tåg till Sundsvall, 4 timmar, sedan,,,,

Stockholm, så sval och skön luft, lite folk, så vacker är Götgatan och Katarina Bangata. Min gamla katt, Zingo, 84 människoår, har blivit så gammal. Det gör ont att se honom, han verkar se dåligt och höra dåligt men vill ligga i min famn, bli omhållen och han är så mjuk och fin i pälsen.

När jag åkte hade den andra katten, Scopolitis, rena huggsexan. Han kände av min energi att resa, flög fram och tillbaka över gården, upp i trädet, han åt inte ens. Jag fick fånga in honom för att ge honom en puss i pannan, sedan drog vi, min dotter och jag.

Lite trött idag, blir två dygn i Sundsvall, sedan tillbaka till Sthlm en vecka, sedan återigen Naxos...

På söder är det sig likt, alla vackra människor, alla dyra cyklar och alla rena gator. Sthlm en märklig stad, en stad som många människor kommer att älska då de landar här och förklaringen är enkel, ljuset, luften, skönheten, snacka om en sval nordisk skönhet. Stockholm är den perfekta beskrivningen av det.


måndag 7 augusti 2017

Var går gränsen


Cyklar före nio, klockan 8 och det redan för varmt. Hårt. Jag tänker på Murakami, författaren som reste till Grekland för att springa orginalmarathon i augusti. Han var helt knäckt av den grekiska värmen, det börjar jag bli också. När man är här länge så slår den hårt, man mals ner liksom och alla greker på fiket säger samma sak: juli och augusti är omöjliga månader. Går inte att göra någonting, allt är en plåga. Alla jag snackar med föredrar vintern. 

Katten far omkring som ett jehu, kanske är det för jag spelar hyllningen till Stewe Wonder där Gary Clark Jr spelar grymt bra gittar?
I alla fall, innan ägnade jag en timme åt att lyssna på gamla Lundellåtar. Shit, sådana låtar han gjort och vilka texter. Han är i en klass för sig, på samma nivå som Ferlin, Evert och Cornelius. Genialisk helt enkelt. 

Det finns bett i Lundells texter också, helt grymt bra och samma gäller hans gamla böcker, typ Vinter i paradiset. Man skrattade ju nästan ihjäl sig då man läste dom.

En annan man på tapeten är ju Mr Borg. Han har ju gjort bort sig rejält, men någonstans börjar drevet också bli lite otäckt. Han får mer stryk än en seriemördare. Någon frågade varför män vill visa kuken? Jag har inget riktigt svar på det, jag har heller aldrig sett en man plocka fram kuken på en fest, men jag tror det ligger något i att kuken är egentligen det enda en man kan visa av sin kropp som han tror är av någon betydelse. Ibland då jag suttit med vackra kvinnor på middag eller fest och de helt uppenbart visat sina vackra bröst i väl tilltagna dekolltage så förstår man ju att brösten är ett vapen, ett slags konkurrensvapen, samtidigt som jag då som betraktare kan känna mig lite plågad av att behöva se alla dessa vackra bröst som läggs upp framför mig. Det kan bli för mycket, om man säger så, men man kniper ju givetvis käft för man vet ju att kvinnorna gjort sig vackra för sig själva och för oss andra och det ska man ju vara glad för.

Samtidigt kan jag undra över var går gränsen för hur en man kan klä sig. Okej, man visar inte könet, men om jag sitter på middagar med en skjorta som är uppknäppt ner till naveln, är det någon kvinna som tänder på det. Givetvis smakfullt uppknäppt, eller om jag har en slags byxor, som många kvinnor har, väldigt många kvinnor har, där man ser hela fittan och i princip hela röven. Kan en man bära sådana byxor utan att bli stämplad på något vis? Lite intressant är alltid tanken. Var går gränsen? Jo, vi visar inte könet, men vi vi visar i princip könet. Sexigt, kul eller förfärande?

Sedan blir det ju lite löjligt med Borgs grej då man börjar snacka om offer, att de som han visade kuken för skulle ha fått ngn stark chock eller vad då? Offer, är folk från Syrien, eller folk som upplevt något liknade, inte råkat se en kuk av en full idiot.

Det viktigaste är väl diskussionen, hur den nu går, och Borg är ju bortgjord för resten av livet. Tänk själv tanken att gå på stan och alla kollar in en och tänker,,,där går han som visa kuken….högt pris om man säger så. På samma sätt kan man väl se idioterna som stöttat honom på Fejan osv,,,det är väl en slags löjlig dubbelmoral där man tror att man ska få ut något i framtiden. Dom människorna kan man ju också sortera in i idiotbunten om man inte redan hade gjort det.

Jag skulle kunna skriva mycket om kvinnor o kukar, bland annat kvinnors dubbelmoral, det här med att kukens storlek betyder då något man är ihop, men inte då man ska uttala sig i en intervju osv,,,lika roligt är det allt, eller den kände feministen som gick omkring på en fest hos mig och sa till alla killar,,,visa kuken då för fan…hon var ju full givetvis, men precis som med Borg så är fylla aldrig en ursäkt, det är bara dubbel idioti.


Jag återgår till Beyonce och hyllningen till Stewe, makalöst tryck. I morgon Stocholm.

lördag 5 augusti 2017




Days goes bye

Agiassos, en strand på den södra delen av Naxos. Vinden kommer från norr, det blåser så man blir blästrad. Det känns som om någon slår smånubb in i huden. Vi ger upp och går för att äta och jag glömmer bort att krogen är en sådan där krog som knappt kan skära upp en grekisk sallad, vilket torde vara den enklaste rätten av alla. En vass kniv och schyssta grönsaker, men tyvärr så beställer jag något annat, typ fyllda tomater, vilket dom inte har.

Efter ett tag, då vi gått igenom menun och konstaterat att 90 procent som står där inte finns, så tar jag något som jag föreslås, Iman, en slag aburginer och något, typ vad fan då.

Maten kommer in, men inte besticken, men rätten ser som om någon tappat korken till olivflaskan och rört om i hundmat.

Jag beställer en öl. Den går att dricka och ser ut som öl. Jag är tacksam. 

Maten smakar skit, tar tre tuggor och lägger sedan besticken på japanskt och kinesiskt vis i kors för att markera att det var dåligt. 

Efter ett tag kommer bruden som serverar och alltid är en sur jävel, ser ut som om hon blivit tvingad att jobba på sommarlovet av sina päron, och frågar om allt är perfekt. Nej, svarar jag. Det var helt värdelöst. 
Hon tittar på mig med konstig min. Säger du sanningen, säger hon och ser inte ut som hon tror mig. 
Bland det sämsta jag ätit på Naxos på trettio år, säger jag och hon lommar ut i köket med min betalning. 

Hon är strax tillbaka, ingen rabbat, inget tack, ingenting.  Slänger pengarna på bordet. 
Skitsamma. 

Jag tänker ofta på det här snacket om Paradis. På en sajt som Kalimera snackar man hela tiden om Paradiset, det grekiska paradiset. Varför snackar man inte om det svenska paradiset? Okej, vi har ju en massa vita män som hänger ut kuken och kallar brudar för horor, men annars. Schysst sjukvård, bra skolor, hyfsat med det mesta. 
Vet folk hur hårt det är att bo och leva i Grekland? Det  grekiska klimatet är ganska tufft. Jag älskar Grekland, men klimatet är mycket tuffare än i Sverige men tung värme flera månader om år, jävligt blåsiga och inte kalla, men fuktiga vintrar. Min erfarenhet är att Grekland är mycket mindre ett Paradis än Sverige och ändå kallas Grekland Paradiset medans Sverige inte kallas någonting. 

Så fort man ser en strand och ett blått hav är det ett Paradis. Man kanske skulle tänka till lite mer, ta reda på lite andra faktorer också.

Nog om det. Katten blir allt mer självständig, dvs bits och klöser hårdare. Jag tar fram vattensprutan och den funkar då han är för på. Hur mycket energi har en kattunge. Min går på typ i en timme som en bålgeting och verkar ändå inte krokna. Det är då jag ger upp och går ut och lägger mig i andra huset.


Det drar ihop sig till Planket. Fint, jag tror jag varit med i alla år utom en tre, fyra år. Inte dumt och de jag minns mest och bäst är faktiskt de första åren, de roligaste med festen i Vitan och att bilderna hängde kvar på Planket över natten. Det var fint.

fredag 4 augusti 2017

väderstrecksfotografen




Fredag

En vacker kvinna med väldigt röda naglar kommer in på torget. Hon har en silverfärgad Iphone, vänder sig åt fyra väderstreck och tar en bild åt varje håll, sedan går hon vidare.

Jag tänker på Bresson, den store reseskildraren. Han som beskrev världen på sitt poetiska sätt med sin Leica. Vilka bilder han skapade. Bilder som påverkade en hel värld, bland andra mig.

Den vackra kvinnan med de röda naglarna lägger nog upp bilderna på sitt Instagram. Chalki, skriver hon, en liten by mitt på Naxos.

De kommer många som hon, väderstrecksfotografer. Jag känner en sval förtvivlan där jag sitter i skuggan med plåster på tårna och svalkar mig bakom fiket. Jag tänker: Hur många känner till Westons bilder, eller Bressons, eller Matt Blacks eller Koudelkas? Inga, kanske om de är fransmän så kanske de vet vem Bresson är. För femtio år sedan, hur många hade känt till Bresson. Fler, för då hade fotografi en annan roll, viktigare roll, än idag.

Jag vet inte om jag känner mig förtvivlad eller om det är Freddon som får mig att svalna av? Alla är fotografer, en utveckling som pågått sedan Kodan instamatic kom. Jag kom att tänka på Per Forsell, hans porträtt som hade en stor påverkan på femtiotalet, eller Ansel Adams makalösa naturbilder. Hur de påverkade, hur de var ett slags allmängods. Jag kan sträcka mig så långt så jag nämner Sune Jonsson, han påverkade också.


Sedan kom artisterna, de som drev fotografiet in i en smalare fålla, kanske Srömholm är den mest kände och den bäste, men idag finns varken den allmängiltige fotografen eller den som folk känner till. Idag har alla vackra naglar och plåtar i fyra väderstreck och blir dagligen publicerade. Frågan som uppstår är då: Vad blir nästa steg?

torsdag 3 augusti 2017




Hemingways katter
Hank D, tipsar mig om Hems katter. Han hade ju massor med katter på 
Key West och snacka om att han hade snyggt hus. Såg att tempen där idag var 32 grader, samma temp som DAH hade i Outerbanks. Själv hade jag 29 men jag var ju ute ur räkningen. Getingsticken tog sin toll.

Det har varit 14 dgr utan styrning, mest plågor, stick o jävulstyg men nu räknar jag med att solen ska stiga över zenit åt mitt håll. Jag vill ha discplin och det har jag haft, men just bara det och sängen pga pain i alla jävla kroppsdelar.

Vi diskuterade litteratur kring matbordet en kväll. En ung begåvad människa som läst mycket och visste mycket, men kanske inte så mycket livserfarenhet. Jag sa att jag har svårt för allt som inte har handling, leder någonstans. Det finns ju massor med litteratur, typ Sara Stridsberg eller Knausgård, som är vältaligt och enligt mig så jag träigt så man svimmar. Han gillade K o S och det gillar många, men jag orkar inte med litteratur som skriver tre sidor om att klä på kidsen då det ska gå till dagis, eller litteratur som står och stampar på samma flck, typ Stridsberg eller Modriani. Typ dom åker tunnelbana och så stannar den och så åker dom hem och så stannar tuben igen. 

Inget ont i det, smaken är som baken. Jag behöver något annat. Vi snackade om intensitet, hur viktig intensiteten är i ett konstverk. Giacometti är urtypen för koncentrerad intensitet. Dessa små, smala grejer som har en styrka värdig elefanter. Eller Koudelkas bilder från Exil, en del till synes enkla, men ack så explosiva. 

Det är många fotografer idag som skapar styrka och intensitet genom tekniken, man skruvar upp, frågan är bara om det håller i längden. Frågan är också vem som tittar på bilderna. Många unga fotografer är ohyggligt osjälvständiga. De säger ja och amen till allt. Tänker de den egna tanken tillräckligt. Jag frågade en kille för en månad sedan. ” Jag vill vara so JH, sa han” ” Varför det , sa jag”. 
Han kunde inre svara på det. 

Jag hade mina idoler. Jag ville vara som Hemingway, inte ha katter, men resa och skriva. Jag längtade att vara som Strömholm, ha tre ställen att bo på, turnera mellan platserna, som var inredda på samma sätt. Jag ville vara som Don McCullin, resa mellan härdarna och  göra personliga, känsliga grejer. Idag vet jag min egen väg, men jag visste varför jag ville göra ditten eller datten.
Förr var en journalist eller fotograf något viktigt, en budbärare.  Jag ville vara en sådan. Idag har jag svårt att se några sådana, kanske gick lusten ur mig då CNN gav bort små filmkameror till folk i konflikterna, så de kunde filma och kanske vara kanonmat på samma gång.

Tiderna förändras. I natt vänder solen, det blir max 23 på natten i Key West, här blir det samma. Jag sover under samma himmel som Hemingway, och under samma himmel som dig. Tänk på mig är du snäll så ska jag tänka på dig

Kaos o reda

Days goes bye

Galen katt, fyra getingbett, två i foten och två i handen, förstoppad.
En bra dag alltså.  
Katten fångar en geting. Vi är på samma sida. Bra.

Tänkte cykla idag, vete fan. Med alla svullnader, känns inte riktigt OK.
Getingbett svullnar och kliar frenetiskt.
Jag skriver, ibland fattar man inte varför o kanske man inte ska fatta allt heller. Det är som med livet. Ibland känns det viktigt och ibland känns det som man lika gärna kunde dö.

Katten är ett odjur, jobbig som fan, men jag gillar att vi är kompisar. Längtar efter september och oktober, då det är mindre varmt, även om det inte är varmt idag. Sitter med tre öppna fönster i morgonen och det blåser från tre håll. Det är som om Karibien kommer in i huset. Vädigt ljust också. 
Outerbanks, en slags rev med massor av vindsurfare, vild vind och växlande väder, regn, storm, sol, det är där DAH bor, intressant ställe. Amerikanska barer, musik, strand, katter, bilder.

Mitt liv, pusselbitarna går inte riktigt ihop just nu, får för många getingbett, skulle vilja röra på mig, men det är ju fan svullet överallt, men ikväll får det bli en repa.
Varför läser man reklam, alla vet ju att det är bara piss. Det enda man kan läsa då det kommer till reklam är specifikationerna för typ skidor, cyklar, resten, det där jävla hulligullet, är ju meningslöst att läsa. Det är ju bara skit från början till slut.

Jag minns då jag skulle testa en kamera. Den var dyr och den var så usel att den var oanvändbar och jag skrev det. Blev inte publicerat för de hade samtidigt en annons i tidningen för just den skitkameran. Efter det har jag noll tilltro till reklam.
Reklam är som banker, fusk från början till slut. Fan, man undrar hur det går då räntorna stiger till 5 procent, hur mycket konsumtionen minskar och hur snabbt det blir kaos.
Jag går in i en tid snart då hela mitt liv måste bli fusk för att överleva, allt svart, helt enkelt, om det inte blir en ändring med pensionerna, som på inga sätt har hängt med i penningautvecklingen.

Jag layotar upp min grekbok, Naxos gula citroner, 90 sidor, ska skriva texterna. Det är ändå märkligt att göra böcker, finna tråden, den sanning man söker. Den bästa bilden man tagit på sommaren kanske inte kommer med, för att göra böcker är att bygga en symphoni. Hur bra bilden än var så passar den inte med de andra, måste kastas. 
Personligen tycker jag inte det är svårt att göra böcker, det handlar mest om att inse att det viktigaste är att säga något och hur man säger det och vara koncis. Ju mer man blurrar på, ju mer skit man snackar, desto sämre blir det. Det gäller också att inse att en bok har svårt att vara hårdrock och ballalajka på samma gång. Det finns en tråd och ett språk, en färg i boken som till varje pris måste behållas. Det måste finnas innanför pärmarna. Precis som det blivit vanligt att kasta upp 200 bilder på en vägg, kant i kant, huller om buller, så har det blivit populärt att göra böcker som bara är kaos. Det är okej, men det måste vara ORGANISERAT kaos. Det funkar inte att knulla i alla hål på samma gång. Ordning och reda i alla lägen, då kan man säga något, få något sagt.
Så ser det ut på Naxos. Jan Johanssons musik, en katt som låter på min mage och fyra getingbett….


M

onsdag 2 augusti 2017

Sam and Patti



Onsdag

Naxos
Montzuna

Den sömniga lilla hålan på Naxos östkust har blommat upp. För några år sedan var det knappt en kotte här, nu är det fullt.

Vi äter sallader byggda på fisk och grönskaker. Det är ofattbart gott. De som serverar oss är griniga. Vilka idioter. Ser de inte möjligheterna. Inse att vi är deras framtid.

Själv ser jag de vackra vyerna och tänker på Instgram, dessa ständigt vackra vyer, dessa väldigt sällan närvarande bilder, dessa ständigt frånvarande bilder, denna yta. Jag tar inga bilder i Montzuna, ids knappt berätta en historia för jag är så less på dessa vyer, denna utmattning av ens bildseende for nothing.

Läser NY Times. Patti Smith skriver om Sam Shepard, de var ju ihop en gång i tiden och hon skriver om en man och om vänskap. Så långt ifrån Instagrams vyer, så närvarande, så borrande, så utlämnande, så vackert, så innehållsrikt. Kärleksfullt.

Jag sorterar mina bilder till kaféet. Det är fina människor, men bilderna de vill ha ska vara vackra och lite spännande men på inga villkor anstötliga. Jag gör de bilderna åt dom för att de är mina vänner, men det påminner mig också om varför jag aldrig gör jobb numera. På jobb måste man hejda sig, hålla igen, inte vara anstötlig, inget naket, inget påfrestande, inget som handlar om djupet. 

Min tid i livet är för kort för att avstå att skildra livet på allvar. Patti Smiths text visar det tydligt. Samtidigt som jag skriver det blir jag biten av en geting, tredje gången den här sommaren. I foten. Hatar getingar. Nu får vi se hur mycket foten ska svälla upp. Det sägs att man kan lägga en sockerbit över bettet och då sugs en del gift ut, ska testas.

Sam Shepard var som en cowboy med truck. En bil han körde omkring i. Han var nog lite av en looner. En som aldrig riktigt anpassade sig. Patti Smith är ju verkligen en kvinna som är en av sig själv. Satan i gatan hur hon har kört på med sitt eget. Det var intressant att läsa hennes senaste bok som jag i och för sig tyckte var tråig värre, men där man ändå kunde förstå hur pass mycket eget liv hon har, hur hon förvaltade sin ensamhet. Den första boken handlar ju mest om umgänge, sällskap, vänner medan den andra är en slags betraktelse över ensamheten.

I svensk fotografi är det ju inte så många som har ett eget universum. Det handlar inte bara om att ta vackra bilder, man måste skapa ett eget universum också. En egen värld på något vis där man ingår som en kugge i ett system med andra och där man har rollen som berättare.


Så ser jag på det hela. 

tisdag 1 augusti 2017

Den konstnärliga stilen

Igår gick det inget bra. Drog ner till stan för att köpa bläck så jag kunde skriva ut mina artistiska bilder från Chalki. Jag skriver artistiska, men de är deras beteckning, familjen på fiket. Jag vet inte riktigt vad artistisk är, kanske betyder det tillkrånglade.

Ofta är det ju så, att då man börjar med ngt nytt, så krånglar man till det. Jag minns då jag började på universitet i Uppsala och kom hem, arbetarklasskillen och plötsligt hade lagt mig till med en ny vokabulär, helt jävla idiotisk style, svåra ord och märkvärdigheter. Som tur var lärde jag mig snabbt att det hade man inte mycket för, be yourself och det räcker långt.

Sam Shepard dog. Vet inte så mycket om honom mer är att han såg cool ut och hatade flyg, var rädd för att flyga och körde hellre bil i 150 mil än tog flyg och jag förstår honom. En bra bil, har man pengar, så kör jag hellre mellan Grekland och Sverige. Det tar tre dagar, 110 mil om dagen men är mycket intressantare och roligare än den här vidriga fyratimmars flygresan som bara är piss hela vägen.

Ser att Magnum ska se över sitt förhållande mellan könen, försöka få in mer kvinnor och lyfta de man har. Min personliga erfarenhet av kvinnliga fotografer är att de kan och är väldigt duktiga men lika många snurrar in sig i ett evigt psykologiserande, betydligt mer än männen och det är också detta eviga jävla tjatande om rädslor. Kan vi inte en gång för alla erkänna att vi alla är skiträdda, men de som gör något är de som gör något trots att de är skiträdda. Jag är evigt trött på att vända på alla stenar och sedan se att inget sker ändå. To do is the thing.