fredag 9 juni 2017

Utan skosnören

Den vackra båten Scopelitos glider in i Iraklias vik. En canadensisk kvinna fråga mig plötsligt om jag känner till de här två skandinaviska männen som bor på ön. En har kommit dit med båt, varpå polarn svarar att till den här ön kommer alla med båt och så skrattar vi. Ett befriande skratt.

Det har varit en vacker morgon, katterna lämnade fotavtryck på bordet under pergolan. Jag har varit med en vän som jag känner sedan mer än trettio år. Han ger mig glädje, han har byggt ett hus till sig själv och jag har fått vara med och göra en pergola.

Scopelitos vänder på en femöring, den ska gå fem i halv men är en kvart tidigare och kommer heller inte att vänta på den som kommer fem i halv, den vänder direkt, drar upp ankaret bak och går ut mot havet igen.

Jag vinkar, man ska vinka då en båt lämnar kaj. Det är en vink som är en påminnelse om ses igen och adjö på ett tag. Min vän står på kajen, han vinkar, jag vinkar tillbaka ännu en gång, sedan ser jag hur han går mot sin motorcykel för att köra hemåt. 

Tre italienskor sitter bredvid mig, en har inga skosnören, tre italienska kvinnor i mogen ålder, som tre tonåringar på äventyr. Jag känner en viss ömhet över att få sitta bredvid dom och tjuvlyssna. Hur kan de veta att jag förstår de flesta språk, garanterat italienska. 


Nere i salongen på båten har kaffemaskinen kommit igång. Jag beställer en kaffe med mjölk och metrio socker. Vinden kommer från norr och jag tänker på hur viktigt det är med lä från vinden på en ö. Bergen ligger som ett radband i dimma, Aliko, Glyfada, Mikri Viglia, ser Anestis hus på Stelida och snart kommer den där dyningen som berättar om att resan är över för den här gången. Jag kollar på italienskorna som rest sig. En har vackra fräknar på benen. De är hon som inte har några skosnören.