Tilos,solen och vinden

Jag läser John Berger, som dog, men som fortfarande lever. Det är 32 grader utomhus här i min trädgård på Naxos, blommorna fick som en knarkinjektion och bara växte på sig en två decimeter på en natt.

Jag tycker om John Berger, verkar ha varit en ganska skön lirare, en som levde livet men försökte ta det på allvar. Jag vill också bygga upp mitt hem som en författarlya, med många besök, snack och möten. Min fotografi har nog gjort sitt.

Jag försöker så klart alltid att göra något bra, men jag missar så många viktiga knutpunkter idag, just för att jag inte ids suga tag i dom.

Idag läste jag en otroligt intressant artikel i Guardian. Den grekiska ön Tilos, ska nu bli vind och solenergiö. Man ska köra sin energi från dessa naturkällor. Dessutom startar man upp en massa projekt i ekoturism och hjälper flyktingar in i dessa jobb. Dessutom har man en idé om en bilism som är eldriven, elcyklar osv….jag tycker det är helt fantastiskt.

Jag ska vara med på en fotofestival i höst och prata om projekt, böcker osv,,hur man driver ett projekt. Det kan man givetvis driva på många olika sätt, men jag har det här sättet att se på saken.

OM en bok eller ett projekt ska bli framgångsrikt, fotografiskt, påverkande, så måste det befinna sig mitt i skarven till en ny rörelse, eller till och med ingå i den nya rörelsen. Det måste finnas ett intresse för just den frågan som projektet handlar om. När jag gjorde Mullvaden så var det den första bostadsockupationen i Sverige, Skogsnäs var också något nytt, Stockholm blues var ett sätt att undersöka omvandlingen av en stad från kollektivism till individualism. 

Det måste alltså finnas en stark politisk, social våg att rida på. Den starkaste politiska sociala vågen idag är ju givetvis invandringen, de afganska pojkarna, utvisningarna, men om det ska fungera så måste det vara positiva skildringar. Jag har hittils inte sett en enda skildring av det i Sverige, vår mest intressanta samhällsfråga.

Det som är självklart är ju att det måste skildras på ett mästerligt sätt och det måste finnas en mottagare, flera mottagare. Det måste också visas på ställen med muskler. Man snackar ofta om att museerna är så dåliga osv, men då jag ställde ut 140 bilder på Nordiska museet, så skrevs det 119 recensioner om min utställning i hela landet och i de flesta fall var det minst en halvsida, men lika ofta två sidor. 

När jag hade vernissage gick inslaget om min utställning tre ggr på SVT, morgon, middag, kväll och jag var till slut tvungen att ringa upp SVT o säga att jag ville ha betalt, för de visade uppåt trettio av mina bilder varje gång.

För att nå sådan exponering måste man ha ett ämne som ligger i tiden, som betyder något och som är genomfört med högsta kvalitet. Och det behöver respons.

Ett statligt museum, som visade en del av de saker som Fotografiska gör, skulle uppnå större respons, just för att det är ett statligt museum och inte ett kommersiellt. Fotografiska gör ju ett mycket bra jobb, och man ska verkligen vara glad för att de gör jobbet, men svensk fotografi kommer inte att leva på allvar förrän vi har en statlig institution, ett statligt fotografiskt museum. Vi hade ju det förut, Moderna, men de har ju gått en annan väg. 

Det är kanske också därför så mycket av den svenska fotografin är ett slags personligt navelskådande. Det är gjort på ett bra sätt, men det sista avgörande beskrivningen kommer inte till sin rätt, för det behövs en avnämare som har muskler och helst står för ett folkbildande perspektiv och har en ganska neutral agenda utan vinstperspektiv.

Jag läste häromdagen om Anna Clarén som berättade om sitt nya projekt, om ett barn.  Ett barn som jag fattade det krävde stor omsorg och arbete, mer omsorg och arbete än vad  man förväntade sig. 

Det är ett ämne som berör så många, som är så träffande och har både en social, personlig och politisk agenda. 

Jag är inte heller förvånad över att hon gör ett så svårt ämne. Hon har kunskapen, men även i hennes tidigare bilder så finns hela tiden det här momentet av oro, något som spricker, den bräckliga familjen. Det är sådana ämnen, sådana projekt, sådan personlig satsning som kan leda till att en bok blir till, får en betydelse, att det rider på en social våg, en slags tanke om förändring. Och det är så jag menar att en bok ska komma till, ett projekt komma till avslut. Som en start i en samhällelig frågeställning, men också som ett avslut i samma samhälle,förhoppningsvis lite mer belyst och påverkande.

Själv kanske jag skulle ägna mig åt pensionärerna, att vi ska få mer i pensin, men jag fick en vädigt fin överraskning häromdagen. Ett mail från veteranpoolen, där de frågade mig om jag ville jobba som värd på en tunnelbanestation, dels för att hjälpa till,men också för att dryga ut min pension. Jag tyckte det var en fantastisk gåva att få ett sådant vackert mail. 

Så, tänk på Tilos, tänk på projekten, tänk framåt.