Stranden

Livets viktigaste beståndsdel heter omväxling, göra nytt eller annorlunda. På stranden ser jag tysken som jag sett i trettio år. Han sätter upp samma tält som han gjort i alla år. Jag går fram till honom och säger: Hej, visst är det du som brukade bo i Kastro för trettio år sedan.

   Han tittar lite konstigt och lite nyfiket på mig. ” Nej, säger han. Jag har aldrig bott i Kastro, brukar bo här ute vid Paradiso”. 

Jag låter det passera. Jag vet ju att han bott i Kastro. Han brukade gå förbi med sin fru och sina två söta döttrar som var i samma ålder som mina ungar.

” Visst har du två döttrar, säger jag. De är väl ungefär trettio nu”.

” Jo, säger han, 29 och  25”. 

    Han lyser upp och tittar på mig. Jag minns honom som en snygg karl med en snygg fru och hans döttrat växte upp till riktiga skönheter. Han är fortfarande snygg, runt sextio men lite stel i kroppen.

” Jag har en annan fru nu”, säger han och nickar mot en rödhårig kvinna som står lite längre bort.

” Har lite dåligt minne, har haft en stroke,” säger han och ler skyggt emot mig.

   Jag klappar honom på axeln och  säger att det var fint att se honom igen. Att jag en dag hoppas får se hans döttrar på stranden och att min dotter dyker upp i augusti.

    

   Jag går ner i vattnet, det är kristallklart och kallt. När jag går upp på stranden går han ner i vattnet och när han kommer tillbaka till sitt soltält kysser han han sin nya fru intensivt. Det gjorde han aldrig med sin gamla, döttrarnas mamma. Hon var ändå en skönhet. Jag minns henne så väl då de gick förbi med sina små döttrar utanför min port i Kastro.