Tisdag, veckans godisdag
Annars, den stora grejen är ju hela tiden känslan av att hänga i luften. Jag ser min fru gå till jobbet, det finns en uppgift. Själv vet man inte riktigt vad man ska göra och varför. Vad är ens funktion i livet?
Jag har ju uppfunnit min egen: att tala med Er.
I alla fall. Jag har ju en del människor som jag är Mentor för. Det är fint, roligt och de är grymt begåvade. Jag skulle bara vilja att de arbetade mer, hela tiden, öste material över mig. Jag vill ha att göra.
Just nu i mitt liv, känns det som det är viktigare att hjälpa och lyfta andra än att hålla på och babbla om sig själv. Viktigt, viktigt och de som jag vill hjälpa och puffa på är de som sysslar med något som tangerar det dokumentära. De som gestaltar livet på ett personligt sätt.
Jag läste en bra artikel om Mr David Alan Harvey,
https://www.vice.com/sv/article/david-alan-harvey-vice-loves-magnum
och det visade ju sig att han hade polio i sin ungdom. Det är ganska många fotografer, framgångsrika sådana, som haft svåra sjukdomar som unga. Just polio är ingen ovanlighet. Märkligt.
Just nu funderar jag på var min bas är? I Stockholm eller på Naxos. Jag älskar ju att vara med min fru och då blir det Stockholm, men jag inser ju att jag har mer att jobba med på Naxos. Det är en helt annan livstil att vara i Grekland. Ett annat flöde, dag och natt, beach och berg. Stockholm är en vacker stad, men jag har svårt att upptäcka flödet och om man studerar vad andra fotografer gjort eller gör i stan, så är det sannerligen ingen kick.
Bilden av Stockholm är ganska ledsen, deprimerad, ångestframkallande. Jag gjorde ju Stockhomblues och det var ju heller ingen godiskaramell, mer svart lakrits.
Däremot kan jag se poesin i stan och det är väl den man kan satsa på. Minns Strömholms steg i snön på kyrkogården. En Parisbild som lika gärna hade kunnat varit i Stockholm.
