Tiden går...

När jag var ung kunde jag lägga mig en hel dag och lyssna på musik. Jag är likadan idag. Jag är vansinnigt kär i trummisar. Vilket släkte, men ju mer jag lyssnar på musik, ju längre bak i tiden kommer jag och det är ju nästan otroligt. Det blir bara bättre ju längre bak i tiden jag kommer. Plötsligt lyssnar jag på Eta James, shit, man ramlar ju nästan omkull. Sticker emellan med några fantastiska scener där Bowie och Tina Turner gör Private dancer tillsammans och jag fattar bara inte vilken svensk artist som ens skulle kunna komma i närheten av en sådan show. Ser Keith Richards, som jag sett några gånger med Stones, göra en fullständigt lysande låt med Norah Jones och så går jag tillbaka i tiden igen.

För mig är det klassikerna som gäller då det kommer till musiken. Ofattbart mycket bra om man backar tillbaka. Lite på samma sätt är det med fotografin. Ju mer jag backar, desto bättre blir det. Ta Ansel Adams, tönten, som jag tyckte förr. Men, idag, han är ju fullständigt fantastisk. Det är tekniskt perfekt, men det är inte vad det handlar om. Känslan, han har en grym känsla. All konst har ett mått av tekniskt kunnande, men utan känslan är det döfött.

När jag ser artister som Tina Turner, som spelar så mycket på sex, så förstår man ju vad sex och sensualitet är. Ett språk, som alltid funnit och alltid kommer att finnas. När Tina gör sina sexanspelningar, eller Beyonce, så skulle det kunna falla platt till marken, men de gör det såååå bra, så självsäkert, så bejakande, att man som människa, jag säger inte man eller kvinna, säger människa, inte kan göra annat än bara njuta och bedåras av kraften och lyckan i det sensuella sexet...

Så sätter man på sig lurarna igen och lyssnar på Eta James och på fem sekunder trycker hon ut tårarna i mig, vilken kraft, vilken känsla, vilken ofattbar skatt hennes röst och hennes erfarenheter är/ var. Hon har ju gått bort nu, men hennes ofattbara gåva finns kvar i etern.