Så kom livet till ordning igen

Den höst som kallas vår lekte på gatan utanför Skrapans fönster då jag träffade den enormt begåvade Karin Thoring, diskuterade hennes hästbilder och andra kommande projekt. Hon har en fantastisk känsla, parad med en ovanlig rak stil, på gränsen till rå, bitvis.

När vi sitter där så dyker den gamla fotografen, filmaren, vapendragaren Håkan Pieniowski upp och man får sig en rejäl bamsekram. Jag tar några bilder ut genom fönstret, samtidigt som jag får ett sms om att ett visst ställe köper fem Mullvadenbilder och det blir klart med ett annat ställe att jag ska ställa ut några Mullvadenbilder i sommar. En slags grupputställning.

Jag ser att kompisar är på sjukhus, har det jobbigt och nervöst och det är sorgesamt att det ska vara så motigt för vissa vänner, eller alla, som har det motigt. Det är livet, men det är lika förbannat sorgesamt att vissa har det svårt och kämpigt.

Jag har kommit hem till stan. På ICA ropar Ärtan till mig. " Är du hemma? Jag åker till Aten i morgon".
" Vi ses", säger jag och tänker på hur det var och när jag kommer till Aten nästa gång.

Jag har ingen brådska hem, ringer min fru som svarar och säger att hon är på affären och handlar och jag springer dit för att överraska henne i hemlighet. Efter en kvart har hon fortfarande inte kommit ut från affären och jag ringer igen. Aha, hon har gått och handlat på en annan affär och där har jag stått i hemlighet i onödan.

Det gör inget. Jag är på bra humör, vandrar hemåt, det blåser och snöar lätt i den disiga solskenet. Hemma ska jag sätta in lite bilder i de ramar jag fått från Strömholm Det känns som om jag fortsätter en tankegång då jag sätter mina bilder i hans gamla ramar. Det är en bra känsla helt enkelt.