Om att bli inspirerad...

Jag är väldigt fascinerad av David Alan Harvey. Han finns på Facebook, Instagram, överallt. Han fascinerar mig på så många olika sätt för han lever i alla dessa olika världar.

Han lever på att göra workshops, kanske något jobb då och då, men inte ofta. Han är en gammal storfräsare från Magnum och National Geografic. Han är runt 73 år, verkar inte ha någon relation, men umgås en hel del med sin son, sin dotter och sina barnbarn i sitt hus i Outerbanks i USA.

Han verkar ensam, samtidigt som han är grymt social. Han delar tiden mellan att göra sina workshops överallt, helst där det finns en beach och är varmt. Det är jävligt intensiva saker med unga människor, eller så är han i den relativa ensamheten i sitt hus med några katter och en strandcykel.

Allt dett fascinerar mig, men det som fascinerar mig mest är hans arbetssätt, som är hans liv. Idag bygger han hela sitt arbete på att bomba på Instagram och Facebook, samtidigt som han försöker sätta ihop en bok eller två. Faktum är att han inte alls gjort många böcker. Han har ju mesta tiden varit uppdragsfotograf och då blir det sällan böcker. Numera verkar han dock bara syssla med sina egna projekt och då kommer böckerna till skott.

Dock, det han blir berömd för är Instagram och Fejan. Man kan följa honom där, hela tiden och häromdagen hade han en galen, skittråkig filmsnutt om en sköldpadda, men genom den snutten berättade han om sin barndom.
Man lär känna honom, hela tiden, på gott och ont. Det är väldigt intressant och det som  skiljer honom från de flesta som gör på samma sätt är ju hans bilder, som är så grymt bra. Helt fantastiska.

En del tycker han är en tråkig mansgris, visst han plåtar mycket unga, snygga kvinnor, men han gör det ju på ett sätt som är liv, som föder lust och liv. Jag är av den åsikten att det är bättre att pröva saker och ting och göra fel, misslyckas, än att sitta och ha åsikter och vara självsäker om allting, men aldrig själv våga satsa eller pröva något nytt som inte är perfekt landat i genus eller politiskt hänseende. Jag är för en del generositet, helt enkelt.

Nu när mann lär känna Mr Harvey, så ser man ju att han är en lycklig man, men också en ensam man och kanske en man som kämpar med vissa demoner. Jag tycker det är fint och jag tycker det är fint att han ständigt levererar ett material som alltid innehåller en känsla av lycka, tro, förhoppingar till livet. Han är inte perfekt, men han är en slags outcast som jag gillar, samtidigt som han har en generös inställning till andra människor och är en fruktansvärt bra fotograf och berättare.

Populära inlägg