Old stuff, Maja reser till Grekland
När jag valde den här livsstilen, som kom att bli mitt arbete, min kärlek till livet, ibland min olycka, men oftast, min lycka, så fattade jag aldrig vad som var det mest overkliga med det här livet, den här livstilen.
Jag skrev overkliga, med det overkliga är ju det verkliga. Förmågan att gå fram och tillbaka i tiden. Förmågan att få minnas, få glida tillbaka men samtidigt få vara framför sig själv i tiden.
De här bilderna tog jag för 25 år sedan. Idag ser jag på dom, om femtio år ser någon annan på dom. Kanske ett barnbarn?
Jag är en tidsmaskin, bilderna är bränslet i tidsmaskinen. Det bästa med det overkliga är verkligheten. Att den kommer i kapp, sjunker tillbaka och plötsligt kör om.
Naxos, var lika vackert som alltid. Jag körde motorcykel upp i bergen. Det är något annat än bil. Doften av timjan är lika tydlig som doften av ett fuktigt hår. En sensation som aldrig kan passera utan att man stannar av, ser sig om.
Potamia, nedre, mellan, övre, tre tuffa svängar, de vita husen och dalen. Sedan rätar vägen upp sig och doften av vått hår torkar ut. Som tack faller några droppar på mig från den taggiga himlen.
Jag stannar hos Kiriaki och Sofia och får en bamsesallad. Någon ger mig en Mythos, eller var det Alfa, den glider ner i alla fall. Jag åker hem, citronerna är som fotbollar och tänderi brasan, glider ner i sängen och bestämmer rmig för att sova med öppna fönster i natten.
