Har man hamnat snett?

Ibland undrar jag vad som sker? Läser om Trumps senaste grejer i Guardian. Varför gör jag det? Har jag inget annat att göra? Eller så läser jag om Franska valet. Varför det? Har jag inget annat att göra? Förr så var sådana här saker kopplade till att jag drog dit och plåtade. Så är det inte längre.

Jag vet inte om jag var så intresserad av just det som skedde, men jag såg att det fanns en möjlighet att skildra något. Idag i Grekland, krisen, är jag intresserad av den? Är jag intresserad av att skildra den? Tja, det går ju knappt, möjligtvis demonstrationerna och slagsmålen, men det andra, det att folk inte har några pengar.

Det kanske går? Jag tänker på Bressons skildring av Amerika. Ganska fin, ganska berättande och ändå poetisk. Jag tänker på Matt Blacks bilder av lantarbetare. Har vi något sådant i Sverige, tex..

Invandrarförläggningarna, tex...en politisk bomb, en mötesplats där de för och emot kommer till strid. I natt brann de igen, flera stycken. En symbol för kampen för och emot olika typer av samhällen.

Man måste komma ihåg vad fotografi är, BILD, alltså inte en intellektuell konstruktion, utan det man ser. Och det man inte ser, men vet om, får man berätta om i texten.

Det är där jag befinner mig. I skärningspunkten. Samtidigt läser jag om och ser hur många av mina polare intresserar sig för de hr som gifte sig i tv och sedan skiljde sig alla ganska snabbt. Det finns något lockande i det hela, människors längtan, men å andra sidan, så jävla korkat. Hur kan man bry sig om sådant strunt?

Var går gränsen? Var hittar berättelsen sin starkaste punkt och vilka ämnen gäller. En sak är klar, de måste alltid innehålla födelse, död, sex och politik. Utan det ingen story.  Man måste hålla sig till ämnena som berör på djupet.


Populära inlägg