En gammal bild

Jag dödsstädar. Det heter ju så då man rensar upp i sitt hemliga näste. Jag gör det för att jag inte vill att någon av mina närmaste ska bli ledsen, eller att någon ska känna sig upprörd över mitt hemliga liv. Så jag städar.
En som städade hela tiden var Strömholm. De flyttades negg fram och tillbaka i pärmar. Man kan kalla det ångest eller kontrollbehov. Skit samma, städades gjordes det.

Jag fick en bild från en vän. En bild som jag tydligen tog på henne på Mullvaden 1978. Satan i gatan. Jag kollar länge på den, inser att jag måste gå tillbaka till neggen en sista gång och städa o leta nya bilder från det gamla.

Alltid så, men det passar nu, för nu känner jag mig i framkant igen. Har varit en vecka med fix, grejer som låser, som tar tid. Nu vill jag bara kolla på de vackra ramarna jag fick, se vad jag ska stoppa in för nya bilder, från det gamla, i de vackra ramarna.

Annars då? Egentligen är det bara det. Att jag städar, att jag tittar, att jag tänker och att jag längtar, men jag längtar inte så mycket efter någonting. Jag är förbannat nöjd just nu, med kroppen, med arbetet, med ekonomin.

Jag går till neggen, blir en resa inåt, igen. Det kan man aldrig få nog av, resandet. Framför allt det som går inåt. Ser en bild på Bukowski, författaren. Att se en bild på hans ärrade nylle är mer inspiration än fjorton schlagerfestivaler. Sug på den ni.

Populära inlägg