Det lilla torget i Sestao

Varje dag gick jag till det lilla torget i Sestao, den svarta förorten utanför Bilbao. Floden Nervion flöt i en bultande ström, som en ringlande orm, rakt in till stan och förbi den. Det var där i Sestao man gjorde stålet som den största skribenten någonsin, Shakespeare, skrev så vackert om. Staden heter Bil bao. Tänk er en våg som slår mot stranden, bil bao. En våg som går ut och in, ut och in,,,

Där på torget lekte skolungarna i sina uniformer. Jag älskade det där torget, dess öppenhet och de stora båtarna som långsamt gled uppför floden in mot hamnen i Bilbaos centrum. Det sägs att gamla industrimiljöer är hemska för miljön, och det stämmer. Ibland fick man nästan panik då skiten och smoggen inte ville lämna gatorna, men det svetsade ihop folk på något vis. Det var arbetarna och de andra. Det fanns något okuvligt i det hela, en solidaritet.

Det var det jag kunde känna på torget. De soliga dagarna, kvinnorna och männen, de regniga dagarna, kvinnorna och männen, och så jag. Den som var utanför, alltid skulle vara utanför, men som det alltid sträcktes ut en hand eller eller en varm blick till. Främlingen som man bjöd in.

Där på torget satt jag. Där på torget lekte barnen. Där på torget tog jag bilden.

Populära inlägg