Georgia O`Keeffe och livet

Jag snurrar runt i olika tankar just nu. Den första är min Retro, hur stor eller liten den ska bli, 100 till 200 bilder, eller 300 ....eller

Den andra tanken är vad jag ska göra med mina Grekbilder, funderar på en utställning, stora bilder i femtio/ sjuttio som jag skriver ut på konstpapper och hänger i klämmor, inga ramar, kanske i format 70/100 cm till och med. Försöka komma bort från känslan av fotografi.

Den tredje tanken är att överge fotografi för måleri, att skaffa dukar, göra stora grejer i olja. 

Det lockar rejält faktiskt. Jag växte ju upp med konstnären som ville måla fjäll,  Bengt Lindström. Han hade ju helt vild stil. O´Keeffe har ju också en häftig stil. Gillar verkligen hennes hus, hennes livstil, en slags eremitgrej med naturen som ankare.

Ja, så är det. Annars delade jag upp på FEJAN, reportage av Nachtwey och den här boken av Sobol , som ligger under det här inlägget och ingen gillar det. Vi hade lite snack om arbete, fotografi, klass och kultur och jag har ju ganska elitistisk inställning till fotografi. Att om det ska bli riktigt bra och påverka starkt måste det vara bra fotografer som gör det. Det finns massor med amatörer som gör fina saker, men sällan sätter ihop grejer till riktiga verk. Tyvärr. 

Egentligen tror jag inte längre på reportage och bild. Det är för segt medium, film är okej. Jag tror fotografi vinner på att flytta sig ut från verkligheten, blir mer ett skapande, friare medium. Att man helt enkelt gestaltar bilderna mer, typ åt det håll som Eugene Smith tog. Han gjorde ju om nästan varenda bild i kopieringen och  Strömholm var ju också helt vild på att beskära sina bilder. Han beskar hänsynslöst.

Jag la upp lite bilder på Instagram. Jag måste säga att jag förstår inte Insta. De bilder jag lägger upp är ju genomgående skitbilder, precis som Insta genomgående är skitbilder och ändå röner det så enorm uppskattning. Folk gillar hejvilt och jag tänker: Vad fan är det som de gillar, egentligen?

Ja, måste erkänna att jag fattar inte ett skit.