måndag 11 december 2017

Dubbelmoralen

Jag kommer på mig själv att jag verkligen börjar totalledsna på den här dubbelmoralen. Ta i mina kvarter. Folk käkar vegetariskt, de köper oljor som ska vara miljövänliga, allt de håller på mig, ursäkta, men rena larvet och så blir det jul. Ja, men då tar vi och flyger iväg till Thailand eller ännu längre bort.

Okej, dra till Thailand men sluta för för fan och va så jävla präktig med dina vegetariska oljor, din mat och dina tankar om miljön. Inse fakta: du är en miljögris och stå för det.

Och det är inte få som är så, många, många, dubbelmoralen.

Har Ni märkt den nya idiotin. Ungdomarna har börjat röka igen. Överallt ser jag plötsligt att dom röker, oftast tjejer. Varför är det så? Suck, ingenting går in i folk längre och därför kommer jorden att gå under. Vårt miljöarbete som handlar om att lösa saker tekniskt osv kommer aldrig att  lyckas för vi fortsätter i oanad omfattning att bara fortsätta som förr, ja, kanske till och med mer...

Ja, själv gick jag o köpte en chokladkaka. Det är något man kan lita på, så enkelt är det.






Offret i oss

Det är en sådan här dag då man går hem från gymmet efter en halvtimme på träningscykeln för det lockar mer att dricka kaffe.
Eller då jag ska redigera texten i nya boken så skriver jag brev istället. Katten har också gett upp, sovit hela dagen.

Jag tänker på offret i oss. Det är väldigt lätt att göra sig själv till offer, att man nästan måste ha varit med om något dåligt, lite typ #meetoo# där vissa varit med om fruktansvärda saker medans andra i princip har träffat nån full typ på krogen som kladdat, men på något vis vill ingå i den gruppen där  man kan känna sig som ett offer.

Idag vet vi ju detta, och det är fantastiskt och det kommer att bli revolution, men det måste också ske andra förändringar för den här offerkänslan finns överallt. Snacka med någon som vantrivs på sitt jobb.
" Gör något", säger jag.
" Det är inte så det fungera", säger någon annan.
Man gör inget för det är inte så det fungerar. Man blir hellre ett offer. Jag kritiserar ingen men jag konstaterar att arbetslivet har blivit så att de flesta är offer och accepterar det.

Jag kommer från arbetarklass, det kan kännas jobbigt ibland, men idag är jag medelklass, har fått de finaste stipendierna och har det mycket bättre än många andra. Jag har ingen större anledning att vara ett offer och känner mig heller aldrig som ett sådant.

När jag läser om alla hemskheter på tex fejan så kan jag också undra varför ingen skriver om hur jävla kul det är att knulla. Seriöst, varför gör ingen det? Varför skriver ingen om hur jävla kul det är att gå ut och äta på krogen? Varför skriver ingen om hur de gjort ett skönt ragg, träffat någon,  dessa historier där man får vara en hjälte. Jag tror mer på hjältar än offer, faktiskt. Det är för lite stories om bra knull, goda samtal, sköna drömmar och vansinniga prylar och alldeles  för lite humor. Går det att skratta åt något idag?

Idag blir man i princip hängd om man säger fel ord i fel sammanhang. Det blir lite bajsnödigt, vi borde höja toleransen lite, man mår bra av att dra sig själv lite bortom det absolut pk då och då.


I did a walk with my wife

I did a walk with my wife. Jag kan gatorna här uppe på östra söder bättre än någon annan. Vi passerar där Thiel bor, norrläget och har varit och köpt böcker i Nadjas hus, granne med Britt Edwall. Några meter därifrån står en kvinna och ser ut över saltsjön.

Det är en sådan dag, går längs Åsögatan, den långa gatan. Passerar Ingalills nya lya, Karin Alfredsson och Eva Dahlman och Ploggatan där Ingalill och Christer bodde och där sedan JH tog över Christers lilla etta med flagnande takfärg och i bottenvåningen finns lokalen och labbet Fendo efter Örjans stora jävla hund som var lite väl lynnig.

Vi går vidare, kommer till Erstagatan, Stockholms vackraste gata, där Björk, vattenskidåkarn skar till mina och Christers bilder, där jag hade en drömlägenhet och utsikt hela vägen till Finland. En lägenhet som givetvis skulle renoveras och blev för dyr. Erstagatan med barerna och en gång i tiden, taxifiket som blev Matkultur. Här, där både Anna Clarén och Nina Lekander bodde, för inte snacka om Olle och Britt och alla labben, passerar den gamla ICA-affären som blivit något snoffsigt skit och ser att Mats, fotografen, lämnat sin lokal, passerar Joakim Srömholms port, 182, där han bor högst upp i huset med sådan där lång balkong och vindsarbetsrum, Stig Claessons park som var min egen oas i många år, där jag tittade på en fyrarummare med Lotta en gång i tiden och där tiden står still.

Passerar Borgmästargatan där jag har en fin tvåa som jag inte bor i, min son sköter den, ser att Charlie flyttat sin arbetslokal, ner mot Renstiernas gata och Sleven där jag alltid sitter och käkar glass i värsta hörnet och oftast träffar på den kända skådisen från bland annat Galeasen. Det är de fina kvarteren, går över Renstiernas, apoteket och sedan börjar helvetet med Nytorget och den totala anpassningen till världens alla millioner trender. Pisshaken.

Glider ner genom Kocksgatan, Galleri Axel, Il Cafe, ingen som ser mig, ut på Skånegatan, tar en repa förbi Twang, Jojje sitter och läser på sin padda, det är söndag, loj stämning, viker in på Katarina bangata, kollar på mitt gamla hus, där jag bodde 1969, sedan flyttade runt. I parken framför vårt hus sitter en snubbe med en burk i handen, han bor på Monumentet, där jag en gång jobbade, går hem , kollar på krogen till höger om vår port, det som en gång i tiden var syaffär och längre upp på gatan var det klädaffär och cykelaffär och jag vill minnas brödbutik,,,tiden går vänner, men jag minns en del, inte allt, men en del,,,,

söndag 10 december 2017

Medis och svanen på väggen

Jag träffade en av bröderna på Medis. Han var på väg och låna gratistoaletten bakom det danska korvståndet. Isen hade kommit upp på isbanan och vi stod där och snacka om livet. Då såg jag svanen på väggen. Han gick och pissa och jag tog bilden.

Så kan konsten också vara.

2 advent..

Min fru tycker jag ska hänga med henne till Åsögatan där Hella säljer sina böcker, sk Julmarknad. Jag blir på vrångt humör men hon lyckas lura ut mig och när jag går hem är jag glad igen. Min fru fortsätter till glöggparty men jag kände att nu får det fan vara nog för den här dagen.

Kanske är vi män lite annorlunda än kvinnor. Mina kvinnor, de jag känt, vill alltid hitta på något. Jag är less att gå på vernissager och utställningar. Jag tittar ju aldrig på bilderna eller korten. Så enkelt är det. Jag sveper igenom, kramar dom som ska kramas, berömmer de som ska berömmas, dricker lite vin och drar. Konsten tittar jag aldrig på.

Jag vill gå till ett fik och kolla på folk, inte på konstnärer eller bilder. Det betyder ju inte att jag inte tycker konst är bra, även om konsten helt har börjat spåra ur på senare år, där det allt mer gäller att få press och föra oväsen än att lita på konsten och bilderna.

Det finns tre jävligt jobbiga parametrar som måste mötas om det ska fungera. Man måste ha en publik, en skara människor som tycker om en och man måste göra bra konst för att få den publiken och sedan får man hoppas att de på något vis kommer att stödja en ekonomiskt. Publik, kvalitet och pengar. Thats it.

Orianthi, lyssna på henne. Vilken brud att spela gitarr, kommer att bli lika bra som Clapton o Santana med tiden. Trots att hon är så ung så har hon så grymt personligt ljud i guran, superbra.

Jag har märkt att det här med hatt har kommit tillbaka. Det är cool med hatt men jävligt svårt att plåta med hatt, man slår liksom i brättet med handen då man lyfter kameran, men hatt är cool, eller heter det cool,,,?

Igår skulle min fru överraska mig och visa en av de bästa filmer hon sett, Alien,,okej, helt bedrövlig enligt mig och så seg, men det var kul ändå. Grejen är att få sitta i soffan med sin fru, känna hennes varma kropp emot sin, dricka lite vin och bara vara där. Att filmen är seg gör inget, jag trollar bort den och drömmer om annat.


lördag 9 december 2017

Porträtt






Porträtt. Jag kan aldrig komma förbi det enkla faktum att om bilder ska bli riktigt bra krävs det människor i dom. Och det krävs en slags närvaro. Det funkar dåligt att ha människorna på långt håll, långt borta. Det stör då mer än det ger.

Bresson är en märklig fotograf. Han kan ta bilder i smyg, med närvaro. Jag vet knappt någon annan som kan det. Koudelka är ju en jävel. Han kan plåta döda ting och göra dom superdöda, men också har han en hyfsad närvaro i sina människobilder, även om man känner att han sällan har någon relation till någonting. Han betraktar kyligt, men gör det bra.

Sedan finns det de varma, mänskliga fotograferna, de som lyfter människan som människa och idé.

Såg kinesisk fotografi på Fotografiska. Jag ställer mig själv frågan: Vad skiljer de här bilderna från en normal modefotografering? Har det plötligt blivit käckt med kineser, att det utspelar sig på kinesisk mark, med kinesiska modeller. Är det vad som är grejen? Känns luddigt som fan i mig. Att sedan fotografen snackar en massa dravel om buddism gör ju en trött. Var syns det i bilderna? Ingenstans.

Inget fel på korten, men jag ställer mig bara en enkel fråga: Vad går det ut på? Kinesisk modefotografi? Okej, eller buddistiskt trams?

fredag 8 december 2017

Fredag 8 dec

Läser om kritiken mot Fredriksson. Jobbig typ, men hade bra sidor också. Det framgår nu när folk ska ge sitt omdöme.  Varför gick inte facket in hårdare mot honom tidigare?  Sverige har blivit ett fördömarsamhälle. Läste om en annan snubbe som blivit av med jobbet, kritiserad för sexuella trakasserier och sedan visar det sig att det inte alls var det utan betygsättning. Helt horribel anklagelse men har den kommit på bordet så finns den där o i dessa tiden är det kört. Samtidigt kan jag tycka det är lite konstigt att komma med 20, 25 år gamla anklagelser för sexuella trakasserier, för jag kan ju bara tänka mig själv hur mycket jag o andra män har lyssnat och tagit till sig av det moderna tänket.

Om någon idag eller förra året var korkad så är det väl en sak, o då snackar jag inte om grova prylar  för de måste ju alltid upp på bordet, utan mer korkade saker som smssex, tafs på Finlandsbåten  osv, så kan man ju ta upp det, men hålla på och tjata om sådant som är tio år gammalt verkar korkat.
# meetoo# är en fantstisk grej och i mina ögon helt revolutionerande men det får ju inte bli ett paraply för vilka svepande anklagelser som helst. Rätt ska vara rätt.

En annan sak som irriterar mig är dubbelmoralen. Man behöver bara snacka med ett par musiker som berättar om hur kvinnor bär sig lika snuskigt åt som män, ska tafsa musikerna på kuken osv,,,ganska fantastiska historier kan jag tycka, men aldrig fördömda av gemene man. Men ta bara det här tex: Ta kvinnan som drog till Afrika och knulla med svarta män, en ren kolonialgrej, precis som vita män drar till Thailand och knullar med horor. I mina ögon är båda äschlen, men Kerstin Thorvall och andra kvinnor framställs som fria medan männen är horbockar. Vad är skillnaden? Ingen i mina ögon. Svin som svin. Eller ta det här som var så populärt för en tio år sedan, män som strippade på krogen. Brudarna drog dit i jättegäng och skrek och tjoa, hade män gått på en av Stockholms största, mest välrenommerade krogar och skrikit och tjoat på brudar som strippa så hade de ju blivit hängda i tåspetsarna.

Ja, det finns en del att ta på. En annan grej jag irriterar mig på är snacket om makt. Jag har ju aldrig haft ett jobb så jag vet ju inget om chefer och hierarki men en sak vet jag: Att många av mina kompisar är livrädda för sina chefer, spelar inget roll vilket kön cheferna har. Det är samma skit, är det inte den leende barracudan så är det något annat psykopatoffer som sitter chef. Fredriksson fick gå men vad skiljer honom tex från den kvinnliga chefen som var på Svt och alla var livrädda för eller hon som var chef på ett av nordens största museer och var ett slags djävulens påfund enligt de anställda. Inte ett skit. Det är klart, de var kvinnor, hade de varit män kanske de hade hamnat under spärrelden snabbare. Sedan undrar man ju vad facket gör på arbetsplatserna. Jag trodde facket var en slags stridande part för de anställda, men de har man ju fattat  att det verkar det inte vara längre. Känns mer som medbrottslingar.

Nog om det, trevlig helg.


torsdag 7 december 2017

torsdag

Jag leker lite med gamla nakenbilder. Läser DN på morgonen medan vår stackars katt går omkring och ylar i sin löpperiod. Vi måste kastrera henne lite snabbt nu. I Grekland kostar det typ 400 kr, här tre, fyra ggr mer. Varför är så mycket så mycket enklare i Grekland än här?

Fråga mig inte, däremot frågar jag mig varför ingen får sitta i fängelse för Karolinska. Läste återigen i morse hur mycket pengar som rinner mellan fingrarna där och INGEN kan förklara vad man fått för pengarna. Det är ju sinnessjukt, dessutom blir det mindre vårdplatser, 1500 mindre platser för födslar osv,,,vilket makabert misstag detta sjukhus är och det värsta är att de bara får fortgå.

Jag blir så upprörd då jag läser om Karolinska, för det är ju våra pengar, skatter, som ska användas till vettiga prylar, inte gå rakt ner i meningslösa konsulters fickor.

I natt då katten jamade, så hade jag en sådan där natt då jag gick igenom mitt liv, tänkte tanken att jag hade fått en dödlig sjukdom och kanske bara hade fem år kvar att leva. Hur skulle jag förhålla mig?

Först tänkte jag tillbaka, var jag nöjd med mitt liv? På det svarade jag ja. Jag har klassvandrat och jag har i princip gjort allt jag velat i hela mitt liv. Jag har haft ångest, varit rädd, feg ibland, men nästan aldrig kompromissat. Hade jag ångest för något, eller ångrade jag något? Nej, inte ett skit, det enda jag kan känna att jag ångrar är att jag inte flyttade till Naxos, för tjugo år sedan, men då hade jag små barn och de var viktigare.

Om jag såg framåt då? Hur gick min fotografi? Utan tvekan så växer min fotografi, det jag gjort, men det jag gör håller inte måttet riktigt. Idag är min styrka skrivandet och skulle jag välja vapen nu så blev det att skriva, göra en bok som kändes viktig. Om det var det sista som skulle göras så skulle det bli en skrivande bok med mina bilder i. Så enkelt var det med det:

Sedan hade jag en dröm till, en husbil. Att bo och leva i en husbil, men vårt hus i Grekland är lika fint.

Att tänka tankar som att ens dagar är räknade är mycket bra, det är som att dra in en vind i ett dammigt hus. Det blåser bort allt trams. Prova själv. Fråga dig själv vilken din viktigaste uppgift är de närmaste fem åren och satsa på det. Har du ett jobb du bara går till. Sluta. Livet är viktigare än så, än att bara existera. Tro mig, du kommer att ångra dig om du inte satsar på det viktigaste.

onsdag 6 december 2017

tisdag


Jag lyssnar på Nobelpristagaren i litteratur, Han säger en bra sak. Att det är viktigt att arbeta, men att vi också ska tänka på varför vi arbetar. Vad vi vill med vårt arbete och vilka vi arbetar åt.
En lyxig inställning kanske, men jag har alltid hållit mig till den. Jag gör inte vilka jobb som helst, hellre har jag mindre pengar.

# Meetoo# är ju klart årets viktigaste grej. Den grejen kan leda långt, men man måste också fråga sig vad som är den viktigaste ingrediensen, försöka hitta linjer efter att alla berättat om sina hemskheter. Det måste leda till några beslut om saker och ting.

Trump fortsätter att vara en idiot. Efter att ha varit ett antal gånger på Västbanken och Israel så är jag ju personligen skittrött på hela Israel/Palestinakonflikten, men inte blir det bättre av att Trump klampar fram som en elefant i glashus.

Varje gång jag går in på Facebook så blir jag ställd, efter fem minuter så fattar jag inte vad som sker, det är som ett gift som smyger sig in bakifrån och förgiftar en allvarligt och jag tror det hela handlar om den ytterst negativa inställningen till allt. Bara den här grejen att folk delar en massa olika artiklar tycker jag är konstig. Varför skriver man inte ett eget inlägg på Fejan. Det är ju otroligt slött att dela artiklar, man slipper liksom ha en egen åsikt. Och hur kan man tro att vänner på Facebook är riktiga vänner?

Nog om det. Den löpande katten i lyan håller låda. Som tur var finns det inga kåta hankatter som inte är kastrerade i vårt kvarter, men det kommer väl någon snart från andra sidan Slussen. Vår katts jamande hörs ju lätt ner till Sergels torg och lite längre, från Nytorget där vi bor.



December 2017

Nu har vår kissemisse blivit stor. Hon löper och för ett jävla liv på natten. Katten jag hade på sjuttiotalet gned jag med mjuk tandborste på klittan, men hon tystnade inte för det och blev på smällen dessutom.
Ja, livet.

Nu är det den här perioden då man hamnar på affären hela tiden. Frugan ska baka. Personligen hade julen varit okej med en tänd julstjärna. Jag fattar inte det här, i princip så hatar jag julen. Allt detta för att dagen efter julafton vara ingenting. Varför:

Jag minns 1973 då jag kom hem från en lång resa i Asien, sett det ena eländet efter det andra och var själv i lindrigt taskig form, ångest, magsjuka och landa i Sthlm den 20 december och se hela den sjuka julruschen. Det var hemskt, blev faktiskt riktigt knäckt över konsumtionsvansinnet.

Men, å andra sidan. I Spanien är de ju galna i julen. De pyntar o har sig och vi är ingenting i jämförelse med dom. Nej, det är som jag säger. Ta mig fort till 3 januari( nyår är också en hopplös kväll).



tisdag 5 december 2017

tisdag morgon, är det grått??

Tog den här bilden med mobilen en kväll då jag var på väg ner till fiket i Chalki. Det liksom brann i solnedgången. Ganska maxat. Läste Svenskan, som jag tycker är en bra tidning då det kommer till ekonomi. Läste om boendet. Nu, de nya dyra lyorna som ingen vill bo i, samtidigt så blir det dessa mer rigorösa regler för lånen dämpande och det tar inte lång tid innan ränteavdragen kommer att fasas av. Allt det här tycker jag är rätt, men resultat kommer inte att räcka långt. Och det slår hårt mot de som inte har höga inkomster. ( Som vanligt).

Ingen kommer att köpa ny lya med de nya reglerna om man redan bor i en bostadsrätt. De nya, dyra kommer inte att säljas och folk kommer att sitta stenhårt kvar i sina lyor. Alla nya alternativ är ju direkt sämre alternativ. De enda man kan konstatera är att utvecklingen från då man började ombilda var det mest idiotiska politiska initiativet på femtio år, det förstörde hela stan. Det näst mest idiotiska är Karolinskas ombyggnad.

Nog om det. Tänkte på svensk fotografi. Läste om Hannah Modigh, hon hade inte råd att framkalla sina färgrullar. Det är liksom villkoren. Bara de starkaste överlever, tyvärr, men jag har sagt det förr: konst är ingen demokratisk inrättning. Att syssla med konst handlar om att satsa för livet. Det handlar inte om att det ska vara kul och trevligt, för det ska det vara, men sanningen är att mesta tiden är det ett jävla helvete med den egna inspirationen, pengarna, ointresset från andra, resultatet. Det som är helt avgörande för om man ska överleva eller ej är att man når resultat. Man måste vara extremt resultatinriktad, ha deadlines, se till att få in stålar. Det är inget man kan göra på halvfart eller på skoj.

När man når resultat så har man något i handen, som leder till något annat. Har man ingen resultat har man inte heller någon ny väg att vandra. Resultatet är den nya vägkorsningen. Alla vet skillnaden mellan att fotografera och att fotografera och göra en utställning. I samma ögonblick man tänker utställning skärps kraven med 200 procent, minst.

Personligen ser jag hur jag mer går mot det poetiska, att jag satsar på singelbilder som jag kan skriva till, som poesi med text, som bild och texpoesi. Jag har alltid älskat att läsa noveller och bilder kan också vara noveller. Något som har en start, en mitt och ett slut. Något som har hela resan, men då krävs att bilden är superbra.

Nog om det. Nu träning.

måndag 4 december 2017

In i mörkrets ljusa dalar

Det sker saker och ting från en dag till en annan. Plötsligt läser jag att ekonomin går bra i USA och att Trump går framåt. I Sverige håller Löven och co på med den här underliga grejen med de afganska grabbarna. De får stanna, tillfälligt, sedan får vi se. Känns ju jävligt ofärdigt på något vis, precis som med vinsterna i välfärden, för eller emot? Med sossarna är det ju omöjligt att förstå vad dom står för. Det är som en rosa klappgröt som bara snurrar omkring.

Jag sålde en del punkbilder till Svt, ett program som kommer på julafton, fick två erbjudanden om att hålla föredrag i Svedala och sedan fick jag en förfrågan om jag ville sälja bilder inbakade i glasfiber. Jag vet inte vad det är men det är säkert något bra.

Sedan till det härmed fotografi. Det lönar sig inte så mycket att tänka så mycket. Det bästa är att göra.

söndag 3 december 2017

Ordning på torpet

Jag tycker om barnbilder. En gång i tiden hade jag lätt förakt för barnbilder, tyckte det var för enkelt och sedan gjorde jag fyra barnböcker på raken och efter det var jag omvänd. Barnbilder är fint.

Jag gjorde en räd på vinden, hittade runt hundra ramar, en del med glas och en del utan. Bra att veta, man måste hela tiden ha ett lager färdigt att använda. Det är lätt att putsa upp ramar med lite färg eller brun skokräm om man har bruna träramar.

Livet går vidare, helt enkelt. Min dröm är ju att bo så man kunde ha det som en riktig konstnär, massor med utrymme, stort arbetsutrymme. Jag har det på Naxos och funderar på om jag inte ska köra ner allt material till Naxos, alla bilder, allt. Det är ju grymt att stå på en gård i 30 graders värme och snickra ihop ramar eller montera bilder. Lite drömläge faktiskt. Polarna fortsätter att jävlas med att skicka bilder på hur de cyklar i kortbraller , typ 22 grader idag.

Jag kom att tänka på den danske fotografen Sobol som aldrig tar några bilder på sommaren, det är för ljust då. Han föredrar det mörka. Lite samma var det med mig då jag plåtade Stockholm blues, blev bättre då det var taskigt väder, mer intensivt på något vis.

Så är det, så är det.

lördag 2 december 2017

Det här jävla harvandet...

Det finns en tanke inom mig som snurrar ständigt, allt starkare. Jag tänkte på den idag då jag släpade 50/70-ramar mellan min lägenhet på Borgmästargatan och min lya på Katarina bangata. Detta jävla harvande. Jag har kanske gjort 100 utställningar och ändå håller man på och harvar som man gjort i femtio år. Inga stålar, ingen uppskattning som någonstans står i paritet med allt arbete man lagt ner och den där tanken som växer sig allt starkare är att bara kasta allt man har. Alla bilder, alla negg, alla hårdiskar, alla kameror och bara säga Farewell photography som Moriyama gjorde en gång i tiden. Ingen skulle kunna fråga en om något, ingen skulle kunna be om en bild, ingen skulle kunna göra något.
Man skulle bara dra ner rullgardinen och se till att vindsurfa resten av livet.

Det är en sak. En annan är alla entusiaster som hela tiden säger: Gör en bok, gör en bok. De tror att det står en massa förlag där ute och vill en väl. Glöm det. Finns inga förlag. Du ska pröjsa själv, eller så ska du vara kändis så de kan sälja bilderna på att du ingått i nåt tvsammanhang. The rest kan du glömma.

Jag har som bekant gjort femtio böcker, kanske tjugo på den analoga tiden och trettio på print on demand. Om vi ska snacka allvar. Vad är det för vits att göra en bok som säljer i hundra ex? Ingen mening alls om ni frågar mig. Meningen är att den kommer på nätet och några tusen kan bläddra i den gratis. Det är den riktiga meningen. Gratiskultur.

Jag gjorde en Stockholmsbok för dyra pengar. Den gick som fan, sedan gjorde jag samma bok lite enklare, mycket billig, sålde tio ex. Så är det. Dyrt lönar sig. Dyrt skiter i demokratin. Dyra böcker kan bara de med stålar köpa. Känns i min värld inte schysst.

Så vad är min grundkänsla? Jo, den som riktigt gnager i mig är att kasta hela skiten över bord. Att ge fan i allt, ge fan i alla chefer på olika museer som inte ens ids svara på en förfrågningar, ge fan i alla kulturchefer som svarar typ: vi har bokat våra utställningar till 2020, eller alla förlag som säger sig ha utgivningsstopp.

What about some windsurfing?


fredag 1 december 2017

Några påståenden

Polarn från Portugal skickade mig en video om en fotograf. En duktig fotograf som varit överallt och visst var han bra, men han var bra på det där sättet som jag sedan länge ledsnat på. Han stressade igenom miljöerna, det blev aldrig ett jag och du i bilderna, utan fotografen och du.

Personligen tror jag bara på en sorts bilder, de som handlar om jag och du, relationen. Att man relaterar till motivet. Jag är helt ointresserad av gatufoto tex eftersom de flesta som sysslar med det aldrig relaterar, man snor bara. OM man går in på Fotosidan så är det väl bara Krister Klereus som verkar snacka med sina motiv och han är ju också överlägset intressantast.

Jag tycker man kan inte snacka om bra eller dåligt, man måste börja snacka om intressant och trovärdigt. Bilder måste vara trovärdiga och intressanta. Cartier Bresson är ju en märklig fotograf, som drivit linjen om osynlighet till max och ändå har en så fin närvaro i sina bilder. Jag tror det har att göra med hans barndom och hans längtan efter barn. Hans barnbilder är grymt bra. Strömholm hämtade också mycket av sina mjukhet från sin barnlängtan, sin barndom.

En som har extrem närvaro är ju Anders P, men hela hans nervsystem går ju ut på det, att närvara, att cirkla runt tentaklerna.

Intressant och trovärdigt, det  tror jag på.

Ett annat påstående jag har är att för mycket teknik gör skit av bilderna. Teknik har i princip ingenting med bilden att göra. Det senaste halvåret har alla kanonbilder jag sett varit av dålig teknik, oskarpt osv, men vari trovärdiga och intressanta..

Om man tittar på riktigt bra bilder så finns det avgörande där, stillheten, stillbild, man kan aldrig stressa en bild, den måste sättas, still, stilla, lugn, skapas inom ramarna, inte jaga på.

Nog om det. Trevlig helg.

torsdag 30 november 2017

om bilder

Jag väljer bilder till en utställning. Jag klyver ner från 130 printar till 35. Vet Ni hur många bilder som jag godkänner från min digitala period, som började 2006? En bild, thats it.

I princip har jag tagit max 15 godkända bilder sedan 2006 till nu, på elva år. Det är ju fan sanslöst. Har jag hårda krav? Kanske!

Min vän Jean

Nils Petter Löfstedt, som gjort den fina filmen Himlens mörkrum om Jean Hermanssons, skickade mig plötsligt bilder som låg hos Jean och som jag tagit. Jag passerade ofta Jean på väg söderut. Han bodde ju i Malmö, på Möllevångstorget. Det här är sista bilden jag tog på Jean, sedan tog det inte så lång tid innan han gick bort alldeles för tidigt och jag saknar honom fortfarande.

Allt från negg till kontaktkarta och bild

Anders Petersens senaste bok/katalog, bygger mycket på kontaktkartorna. Det är intressant med kontakter, det är som film. Man får följa hela förloppet. Bresson tex ville aldrig se bilderna. Han ville se kontakterna.
Det är samma sak när jag har mitt Mentorskap. Jag vill se många bilder, inte bara några, de bästa, för man bildar sig snabbt en uppfattning om en fotograf om man får se många bilder. Det bästa är dock kontaktkartorna. Där syns allt.

Jag minns Joe och hans två små tvillingdöttrar. Joe, som är en fantastisk fotograf och fin vän, fick tvillingar med fina Jessica då han bodde i i Sverige. Jag hade en dotter i samma ålder och vi var mycket ihop i den där lilla ettan på Skånegatan. Det var 28 år sedan men då jag skannar igenom kontaktkartan så minns jag det som igår.

Hela tiden vandrar man i detta. Göra den perfekta bilden men då kan kontakten komma och visa något annat, något mindre perfekt, de olika misstagen, men det är också som en tyst rullande film. Det är väldigt fint.

onsdag 29 november 2017

1964, en ung man.

Det här är jag. 1964, en bild tagen på Öbergs foto.
Tiden har runnit iväg sedan dess, men det är ändå som om den stått still. Min son Alex ser precis lika dan ut som jag gjorde. Han får ta över, föra vidare generna.


Glöm det!

Jag tror jag idag har gett upp alla idéer jag har om fotografi. Jag tror inte fotografi betyder någonting, egentligen, förutom som minne och skönhet. Jag har länge tänkt att fotografi skulle kunna förändra världen, det gör fotografi inte. Jag har återgått till ett läge, typ som att kolla på Koudelkas häst, ett läge där bilden bara är konst och känsla.

Längre kan jag inte sträcka mig. De intressantaste bilderna jag ser idag i dagstidningarna är ju Magasinet, där de säljer svindyra lägenheter. Dessa bilder på dessa fantastiska lyor sätter igång fantasin.
Sportbilder tex, har ju helt rasat ihop. Bara en massa klichéer, även om jag vet att det finns skitbra sportfotografer, men deras bra bilder syns ju aldrig på rätt ställe.

Nej, nu reagerar jag bara på bild om den är fantastisk, ett konstverk, en skönhetsupplevelse och jag tycker det finns en befrielse i det, att bara göra en bild i taget, utan sammanhang, en bild som är som ett poetiskt meddelande, en känsla.

söndag 26 november 2017

en liten cigarill

Ritmeister livarde tror jag cigarillen hette. Hur fan kunde jag röka sådan skit? Och jag minns att jag tyckte om att röka dom, fast jag inte var rökare. Min fru tror inte mig men jag har ägnat massor av tid i mina yngre år att lära mig om massage, matens påverkan på kroppen, akupunktur osv, var helt inne ett tag på att jag skulle gå på Bergs och bli massör. Jag har det i händerna och jag tror mycket på vad vissa väldigt skickliga massörer eller sk kotknackare, akupunktörer kan göra med kroppen eftersom jag själv har upplevt det.

Det är ett långsamt sätt att bli frisk, ingen kvickfix, men i vissa fall fungerar det mycket bra. I alla fall, jag blev ingen massör, men jag tycker om att massera. Jag blev ingen dansare heller trots att jag länge hade tankar på det, inte blev jag rallyförare heller efter värsta kraschen som höll på att ta mitt liv och ruinerade oss ett år, ja, så där kan man hålla på men om man slår ihop alla drömmar man haft så kommer man till en snygg kombo, älskar att köra bil och massera, dansar ibland så allt man drömde finns i en som små bitar i ens liv.

Vackert så. Cigarillen är dock bort för alltid.

lördag 25 november 2017

Svensk fotografi och #meetoo#


Jag låg och funderade på hur svensk fotografi och #meetoo# har spelat ihop. Det går väl inte att svara på eftersom #meetoo# är så nytt, men om jag går tillbaka och  kollar på svensk fotografi så är det några män som sysslat med nakenbilder, då och då. Jag är en av dem, Anders Petersen en annan, JH Engström, Cato Lein och kanske någon annan som plåtar naket. Det  finns säkert några till men om jag går till de namnen jag nämnde ovan så är oftast nakenbilderna en slags bilder i en större berättelse om livet och där ingår nakenheten, sexet. Det vore ju hemskt om det inte gjorde det för då stryper man något, en slags censur kanske.

I alla fall så tar jag inga nakenbilder längre, jag är gift och det är väldigt svårt att fotografera nakna människor, framför allt kvinnor, om man har ett förhållande eftersom det finns en sexuell bit som driver en. Hade jag varit singel hade jag nog försökt mer med naket eftersom jag hade hamnat i de sexuella, nya sexuella situationerna mer. Nya människor, nya bilder.

I svensk fotografi existerar inte nakenhet, sex, riktigt. En som Cato Lein söker upp modeller, folk som vill typ knulla på bild. Det blir okej, men jag tycker det skiner igenom att de gör det för de vill vara på bild, däremot är hans bilder som ligger lite mer tillbaka, där sexet finns i det vackra ansiktet eller halvbilden, grymt bra.

Men, en sak är ju klar. Ingen kan göra sådana bilder som typ Helmut Newton gjorde idag utan att bli hängd rakt av.

Svensk fotografi domineras mer av oförskämda bilder, alla dessa tjuvskott på snygga brudar, Winogrand är ju ett typexempel på sån skit, en snubbe som trålar på gatan och bara skjuter snygga brudar i lönn. Ännu värre är dessa tjuvskott på gamla kvinnor, krokiga, trötta, som man stigmatiserar på bild istället för att lyfta dom som ett tack för deras livsgärning.

Personligen tror jag att om fem år finns inte den typ av nakenbilder som syntes så ofta tex på Parisphoto i år. Nakenbilder där syftet är att glo på nakna brudar. Det kommer att bli stenkört, däremot tror jag att den typ av skildringar jag skrivit om ovan, om livet, där sexet och sensualismen ingår, har en framtid. Det vore ju kul om mer svenska fotografer gick in i det sättet att fotografera, skildra livet, på ett sensuellt men också ett sexuellt sätt.

Annars slår det mig att då man skriver blogg kan man aldrig skriva allt, det finns en censur här också, tyvärr. I och med de nya medierna så reflekterar alltför många inte utan går direkt på hatet, ilskan eller vad det är. Man borde ta sig en funderare, ett dygn eller två innan man säger något ilsket.

Jag är ju strax sjuttio och kan tycka att det nya revolutionära är underbart, men jag kan ju också se en klar dubbelmoral, ja lite panikmoral ibland, då det kommer till sex, mans och kvinnoroller och det får ju inte bli så att konst, fotografi, blir något som blir helt pk hela tiden. Konsten måste ligga längre fram än nuläget och då får man räkna med att det blir lite hårda tag då och då.

På Facebook raderar man ju numera alla man inte gillar. Personligen ser jag inte folk som läser mina inlägg som mina vänner. Jag ser ingen på Facebook som vän, de är mina läsare och inget annat. Det är en kanal för mig att få så många läsare som möjligt och förhoppningsvis ska de lära sig något av mina texter. Därför omfamnar jag alla, jag bryr mig inte om deras bakgrund eller deras åsikter.  Det är som att gå på stan och möta folk, någon du gillar babblar du med, de andra passerar, men de såg dig,,,

Thats all, keep the good work up..

fredag 24 november 2017

Vad händer när en fotograf blir äldre?

Det här är min mest sålda bild. Varför?

Jag kollade i en bok av Koudelka. den nya versionen av Exile och några andra. Hans böcker har kommit i nya upplagor och jag ser att han lagt in nya bilder. En sak som slår mig är att de nya bilderna inte matchar de gamla, de är råare och inte lika finslipade och de driver boken åt ett annat håll.  De splittrar upp hans fotografi, men tillför något också.

Det där är intressant för är man en gammal fotograf som Koudelka, 78 eller mig, 68, så arbetar man på två plan. De gamla bilderna och de nya. Och nya bilder kräver tid för att sätta sig och därför tycker man ofta att de nya bilderna är skit och man återgår till de gamla neggen för att se om man kan krama ut något. Så gör alla äldre fotografer. Vi lever lite i drömmen om att hitta några gamla negg som är skitbra. Det sker sällan, för man plockar nästan alltid ut de rätta direkt. Däremot kan man komma på nya kombinationer med gamla bilder som kan ge nya energier, och det är här jag känner mig lite förvirrad ibland.

Jag kan uppleva att det nya är bra, men att det aldrig blir lika bra som det gamla, men att det är något annat. Längre kan man inte sträcka sig. Man måste acceptera det, att man måste pröva det gamla igen och igen, i nya former. Det är ett sätt att pröva de gamla bilderna igen, men också på ett personligt plan återgå till de gamla känslorna.

Jag skriver inte det här som något kritiskt, jag gör ofta så här, kanske för ofta. Jag kanske publicerar mina gamla bilder för ofta, skulle kanske lägga mer energi på de nya. Det är ungefär som då man kan få se en ny Strömholm man aldrig sett, och efter nyhetens behag inser man att den höll inte samma kvalitet som de gamla och så ryker den bort, men just att man prövade och att man visade hade ett värde i sig. Sedan om man/ jag, ska vara självkritisk, så visar man de gamla bilderna och så får man erkänna att det nya man tagit är okej, men rena skiten i jämförelse med det gamla och då undrar man ju hur fan man ska orka acceptera det. Att man inte blir bättre, men kanske annorlunda och är det rätt eller fel tänkt? Svara på det ni.

MY CAT ....

My cat don´t like Zlatan....

Min mest sålda bok.

Det här är min mest sålda bok. En bok jag gjorde med den duktige journalisten Ingmarie Froman. Jag vet inte hur många gånger den sålde slut i Stadshuset, men flera nytryck blev det. Samtidigt är det den tråkigaste boken jag gjort. Ingmarie skrev väldigt bra men jag gillar verkligen inte att göra sådana här beställningsverk. Vi försökte hotta till boken men den blev en vanlig trist turisthandbok, i princip en skitbok utseendemässigt.

Jag har lärt mig en del av att göra beställningsverk. Det tillfredsställer en aldrig. Kanske något man ska acceptera pga pengarna, men samtidigt: Varför ska man göra det?

Huvudena rullar. Vi får se var det slutar? Nu är till och med kyrkan inblandad och idrottsrörelsen. På fiket idag sa jag något om att jag aldrig under femtio år varit med om att en kvinna tagit ett sexuellt initiativ mot mig och då började grabbarna berätta om att för dom tog kvinnorna alltid initiativet. Det lät som om kvinnorna överföll dom i baren osv, och då fick jag en lätt depression. Varför har aldrig en kvinna tagit ett sexuellt initiativ med mig på femtio år?  Jag blev ju häcklad, kanske berodde det på att jag var så ful eller ointelligent osv, men faktum kvarstår. Ingen kvinna har någonsin tagit ett sexuellt initiativ mot mig på femtio år. 

Nåt fel har man ju gjort, så enkelt är det.

Vi får gå vidare i livet. Jag körde löv i morse, kan det vara ett bevis på en ljusare framtid...


torsdag 23 november 2017

Torsdag


På något vis är det fel energier just nu. Jag är helt för att allt ska avslöjas, samtidigt blir man ju helt desillusionerad när tex sossarnas borgarråd avgår för sexuella trakasserier. Man tror ju liksom inte det är sant, samtidigt som alla ens kvinnliga kompisar kan berätta om allt från våldtäkter till sextrams, samtidigt som man själv knappt sett ett enda sexuellt trakasseri på tjugo år.

Och allt det här mörkret, som ska vara ljuset, suger så förbannat mycket negativ energi. Fler kommer att falla och min vän säger att de ska ersättas av bättre folk. Jag skulle kunna säga en del om det, vad som är den stora luckan, men det går inte att säga just nu, men det kommer en dag framöver då man börjar leta efter nya strategier för kvinnor och män.

Trevlig helg för övrigt.



tisdag 21 november 2017

Tisdag

Måndag är dagen då Twang är stängt. Då gör jag andra saker, som fixar en större utställning i Stockholm i mars, jobbar med annat.

På tisdag öppnar Twang, då träffar man de här unga, snygga gardet.

Om Ni undrar hur jag gjort. Zoomen på Gx80, jpg, 1600 asa, silver efex, dragit lite i kontrast och struktur, från neutralläget och sedan lite Agfafilm 400 stimu. Thats it.

måndag 20 november 2017

Andalusien

Strax söder om Malaga, i bergen, La Cultura, ett fint kulturhem, sprang jag på henne. I skuggan eller solen, lite av samma. En exponering, sedan slöt sig eftermiddagens ljus om henne och jag fortsatte trapporna ner mot dalen.

Blev det några bilder i år?

Jag har samlat ihop mina bästa grekbilder i en pärm. Jag ska jobba vidare med dom. Det känns som året som gick var en inkänning och nu, nästa år, 2018, då jävlar ska det bli åka av.

I år, hur många olika nivåer var jag inte på. Det privata, som då katten kom till vårt hus, vårt vackra sovrum, polarns veranda på Iraklia, naturbilderna, utsikten från vårt hus. Det tar ett tag att sortera, men lika förbannat är det ganska kul att leka med bilderna.










söndag 19 november 2017

Om att beskära










Jag tycker inte om att beskära, men ibland gör jag det. Jag tycker mycket av konsten som fotograf ligger i att sätta bilden direkt.