Vissa dagar

Vissa dagar lyssnar jag bara på musik. Inget kan förlösa mig som musik. Jag har haft några timmar med Buddy Guy och en gång i tiden plåtade jag honom. Samma gång som jag tog en bild på Chet Baker. Jag minns Buddy Guys ringar, enorma saker.

Han var trevlig som fan och var troligtvis den som Hendrix snodde det mesta från. Långt innan Hendrix började lira med gitarren bakom ryggen osv så körde Buddy Guy det hela. Och vilket ljud Guy har i plankan, snacka om aggressivt, sedan avslutar  jag det hela med att se ett annat fenomen, Jeff Beck lira med Beth Hart för Buddy Guy.

Denne Beck, som är en slags vegeterian, och har ett så speciellt sound i guran. Och så dessa trummisar. Fy fan, den ena är ju bättre än den andre och alla är över sextio bast. Snacka om.

Jag brukar tänka, tänk om fotografi vore som musik, att man sköts iväg i en katapult, som då man hör bra musik. Texter kan vara likadan, text och bild också, men aldrig bara bild. Det kanske har något med lyssnandet att göra? Att det brakar rakt in genom trumhinnorna till själen?

På bilden Tomas Andersson Wij, en gammal vän till mig.


Populära inlägg