Vivian Maier, Photographer, Kulturhuset, Patomella.


Vivian Maier är på Kulturhuset. Det är väl helt enkelt så att i den kvinnan har den fotografiska världen fått en ny tung pjäs, helt i klass med Bresson, Frank, Strömholm, Koudelka, Mary Ellen Mark, Petersen och någon till.

Det är också viktigt att nämna Maria Patomella, som drivit och slitit för att få till en utställning på Kulturhuset. Hon var ju också med om att producera utställningen om Strömholm på Fotografiska som jag anser vara den bästa utställningen som visats på den kajen, och det utifrån att Strömholms utställning hade en slags idé som gick igenom rummen.

Det är lika intressant att Kulturhuset under de senaste åren kanske visat de viktigaste utställningarna, båda av kvinnor, Vivian Maier och Imogen Cunningham. Kulturhuset sysslar med något som man kan kalla folkbildning, ett socialt och konstnärligt ansvar, som betyder mycket för en som mig, som inte kommer från någon snobbig medelklass där en workshop kan betyda en prick till i Cvt.

Det är också intressant att här har vi en kvinna som jobbade med något annat, inte såg sin fotografi som en karriär, inte sålde den som en vara. Jag tror det är ett sätt att få till bra bilder. Oftast är det ju så, även bland de andra, berömda fotograferna, att man tog de bästa bilderna då man bara plåtade för att det var grejen och sket i pengar och karriär. Jag skulle vilja påstå att dessa bilder också är ett politiskt statement även ur den vinkeln.

Vivian Maier har både poesin och ilskan och klassmedvetandet. Dessutom verkar hon ibland rejält missnöjd med att vara nanny, hon kanske blev dåligt behandlad, men det spricker ibland upp mellan bilderna. Att hon är förbannad på tillståndet helt enkelt, men annars måste jag säga att jag blev rejält förvånad över poesin i hennes bilder.

Jag är faktiskt fascinerad över hennes bilder, att jag som arbetarklassunge, kan känna klassen, hennes känslor, så starkt, samtidigt som hennes förmåga att behandla ljuset, de öppna lågdagrarna, den ljusa tonen i printarna, hennes sätt att ta sig fram på gatan, komma rakt på motiven, är grymt häftig att se.

Vi har sett, fått se, en ny mästare.  Vivian Maier och vi ska också inse att Maria Patomella har gjort ett bra arbete.

Populära inlägg