Skeppsholmen
Det här är Skeppsholmen, på 90-talet. Jag var där ute och vandrade. Det är ju en av mina hemmahamnar eftersom jag växte upp en del på Skeppsholmen, under tiden det var militärt.
Det är något speciellt med minnet och lukterna. När jag gick bakom kasernerna den här dagen så kom alla barndomens dofter tillbaka. Jag kände och mindes min barndom. Jag träffade på en kärra som jag ofta drog på och nu när jag skriver detta så kommer känslan och doften tillbaka av hur den var att dra den i backen upp mot vårt hem bredvid kyrkan.
Jag har många minnen av min lyckligaste tid, för jag har haft många lyckliga tider i mitt liv. Barndomen på Skeppsholmen var en riktigt lycklig tid. Jag växte upp med tre otroligt starka kvinnor, min mormor, en riktig patriark, som fött 5 barn och sedan min moster Maja, som verkligen inte var att leka med och så morsan.
De tre tillsammans styrde Skeppsholmen, fiket, maten och beväringarna. De unga grabbarna fick möta tre tuffa, varma kvinnor som var som extramammor, men också krävde stil och hyfs tillbaka.
Jag minns den stora svarta spisen, jukeboxen och morgnarna när vakthundarna kom på besök i köket. Väldiga schäferhundar som låg blixtstilla tills de fick order om att röra sig. Brödbilen kom också med det varma, nygräddade brödet som skars upp, hundratals mackor på en gång. Ibland gick jag ner och handlade kött eller fisk med morsan i affärerna nere vid vattnet. Då passerade vi också skolan där läraren spöade eleverna på trappen bakom huset.
Jag fick alltid välja, under eller översidan på frallan, alltid översidan för den smakade bäst och var krispigast .
Bilden då? Jag såg henne, hoppa mellan stenarna, det flyktiga i hoppet, hur hon hängde i luften.
Efter jag tagit bilden gick jag till min mormor och moster, fick fika i fiket, som då låg i den gröna baracken nere vid vattnet.
Det värsta är ändå att jag fick två lägenheter på Skeppsholmen, en med strandtomt, som jag tackade nej till. Jag ville inte bo där, ville hellre bo på Söder och så blev det också.
