Birdman, Lina Nina Hopp och amerikansk stirrighet.

Kollade på Birdman igår, filmen. Påminde om Sally Bowles och Woddy Allen. Ett slags förbrännande och denna amerikanska stirrighet. Greker och spanjacker är ju hetsiga ibland, sällan stirriga,  men jag vet inte hur många filmer med Manhattantyper jag sett som är tokstirriga. Jag kan ibland tänka på Allens film från Barcelona där han satte en superstirrig amerikan i katalanska kvarter.
Varför är så många amerikaner som hysteriska nervvrak hela tiden?

Såg Lina Nina Hopps utställning på Galleri Korn, Hornsgatan 147. Små bilder i ramar som såg ut som änglar. En mjuk känsla, ala Sarah Moon  och ett vemod som tangerade Koudelka. Stillsamt, vackert, värt att gå och se.

 Liselotte Wajstedt såg jag där också hos Lina Nina Hopp. Hon har gjort en fin film om Kiruna, om det Kiruna som försvinner, Erskinehusen och allt det här.

Sedan åkte jag och kollade på hästar som inte ville åka hem. Om det kan jag väl säga att det är vackra djur men jobbiga då de blir stirriga. ungefär som skådisarna i Birdman. Fuck you, hela tiden, liksom....

Populära inlägg