Snö i natten

Det snöar som mjäll, stora vita mjäll på min svarta skjorta då jag går ut i natten för att pissa. Det är vackert och fult på samma gång. Att behöva gå ut och pissa i natten är en manlig sjuka som kommer med åldern. Det är jobbigt, beskärande, en mental påminnelse om att livet beskärs, förminskas. Det går heller inte att göra mycket åt. Lösningen heter anpassning, acceptans.

Mycket i livet går ut på att acceptera, men ibland går inte det. Ibland måste det till MOTSTÅND. Tänker på Margot W. Bra kvinna.

Jag läser Peter May, Svarthuset. Skriver som en Gud, starkt, otäckt, känns nästan som livet är en omöjlig uppgift. Ibland då jag ser på den unga tvåbarnsmamman som sitter utanför ICA varje dag så känner jag att hennes liv är omöjligt. För mig är det ofattbart att hon inte reser sig upp och gör något annat, istället för att bara sitta där och bli krokig.

Hon vet inte vad hon ska göra och hur hon ska göra det, men jag tänker att hon måste tänka i en annan bana. Så går tiden och kanske blir det så...

Läser min egen bok Fotograferna. Läser om och minns saker och ting som jag glömt. En fin bok om jag får säga det själv. I alla fall ett försök att skriva om en tid som ingen annan skrivit om.

Att vara så här på landet i mörker och snö är som att befinna sig i en annan tid. Jag vet inte om jag skulle fixa det många dagar. Jag behöver röster och kaffe, riktigt kaffe. Sånt man får på riktiga kaféer.

Ser att en massa unga artister är på festival i Houston. Jag känner inte igen namnet på en enda. Har jag missat någon kanal, Lisa Fischer är den senaste rösten jag upptäckt.  Sanlös, men till och med äldre än mig.

En sak jag funderar över är åldrandet och det som sker med en. Jag har en del polare som fått allvarliga smällar, som skriver och plåtar, men som inte bearbetar smällen, skriver om den, sätter den på bild eller i ord. Jag tycker det skulle vara den viktigaste uppgiften. Viktig men privat och det är väl där det skiter sig. Min nästa bok ska handla lite om det. Text och bild.

Anders Petersens bok, Rome, som jag la upp häromdagen, hade en fin kombination av bild och text. Den tyckte jag om. På våran senaste workshop visade en elev upp bilder i svartvitt, skitfina, perfekta kompositioner, men han var less på det och hade gått över till färgbilder som var ganska brutala och i många stycken helt fel och ändå var de mest intressanta.

Jag funderade mycket på det. Kanske berodde det på att han lämnat ett uttryck och valt ett nytt och när man lämnat ett uttryck kan man inte gå tillbaka. Då känns det dött. Även om det gamla uttrycket var bättre och mer harmoniskt.
Svårsmält men intressant.

DN har blivit en jävla konstig tidning. Den senaste tiden blandar den suveräna grejer med helt reaktionär skit. Finns ingen linje eller är det linjen? Redan på sjuttiotalet då jag var med och ockuperade hus irriterade jag nig på att DN aldrig kunde göra en artikel konsekvent. Man började på ett sätt och slutade på ett annat och det blev aldrig något budskap. Jag har alltid föredragit AB och Expressen för DN, de är vulgära, men man kan kolla nyheterna och läsa upp sig på bättre, internationell press.

Det snöar ute. Det lägger sig på taket. Det är svart natt med vita mjäll. I morgon kommer solen tillbaka.


 

Populära inlägg