Erstagatan. Min fotografiska vision 2007.


Erstagatan 2007 micke berg | Make Your Own Book


Det är ingen dum bok det här heller. Går att läsa om Ni kör upp den på största formatet. Lycka till. Finns förresten en massa böcker på Blurb Ni kan kolla i. 18 stycken, tror jag?



Jag fick en fråga om jag ville skriva om min fotografiska vision?
Okej, tänk Er att Ni får hundra sidor text av en polare.
- Här, jag har skrivit en roman.
Ni tittar i texten.
- Det är ju bara ord, inga meningar, inget kapitel??

Där börjar min fotografiska vision. Ta ett ord. Hög,…hög som  ett hus, ett högt hus..
Ord kan böjas, men kräver ett annat ord bredvid sig för att bli något annat än just bara ett ord. En bild kan böjas inom sig själv. Man kan flytta sig, komma närmare, göra den mörkare, ljusare, långsmal osv,,, gestalta den.
Vad är det man ser? Hur ser jag på det? Hur överför jag mina känslor i bilden? Varför har jag de här känslorna?

Hur får jag det att organiseras, det inre, i mig, det jag ser, i en bild?
Den stora frågan är hur laddar man sitt inre i en bild?
Tyvärr finns inget svar på den frågan? Hur sjunger Aretha Franklin som hon gör? Det är en medfödd egenskap som utvecklats.
Den förmågan, den omöjliga förmågan, är vad som skiljer de bästa fotograferna från hantverkarna.
Det är den första stenen, ordet, i romanen, bildberättelsens, utställningen. Att ordna det man ser, med det man känner. Att finna KÄRNAN, i sig själv och i MOTIVET.
En bra fotograf tar inte en bild.  Fotografen böjer bilden efter sitt inre och utifrån vad han ser. Det blir bild, det andra, blir avbildning.
När man böjt och gestaltat, säg femtio bilder, kommer nästa grej: Hur får jag femtio bilder att gestalta vad jag vill ha sagt?

Lyssna på bilderna. Det heter stillbild, bilden står still. Jag kan ta femtio bilder, bläddra igenom dom. De bilder som inte är tysta, åker ut. Bilder ska inte väsnas, de ska skära rakt in i kroppen på dig, som ett knockoutslag.
Vad blir man knockad av? Jo ett slag man inte såg. Fotografi ska vara likadant. Ett slag du inte ser.
En gång i tiden körde jag genom Finlands skogar. Den otroliga jazzgitarristen, en musiker jag inte minns namnet på, spelade på bilradion. Jag var tvungen att stanna bilen, grät rakt ut. Hur han träffade mig?
Jag var chanslös mot kraften, innerligheten, knockoutslaget i hans händer. Han talade till mig. Han talade till miljoner lyssnare. Alla fattade hans budskap.

När man samlat ihop de bilder som inte väsnas, sitter med det tysta, då börjar man komma någonstans. Då måste man fråga sig: Vad är kärnan i det här? Vad är kärnan i mig? Vad är kärnan i materialet? Var möts de? När man svarat för sig själv på det, ja då kan vi börja snacka om fotografi.
Personligen söker jag svärtan, den vackra svärtan i själen.  Ett tunnelseende i total koncentration.


Gitarristen förresten, det var den otrolige Django Reinhardt

Populära inlägg