Saknad

Christer Strömholm gick bort i januari 2002. Jag minns att jag var på en skidutflykt med mina barn då jag fick beskedet. Det konstiga är att han finns fortfarande i ens tankar. En man som inte sa så mycket men som ändå alltid var närvarande.

Det är en jävla dag idag. Jag plockar bland alla mina bilder, kanske 150 analoga printar och 300 utskrifter och jag känner mig jävligt trött på det mesta. Jag har säkert lagt ner 20 000 kr på mina utskrifter och lika förbannat har jag lust att slänga dom, precis som alla andra utskrifter jag ser på utställningar. Jag är tillbaka till 2006, då jag bara kände att jag står inte ut med det digitala. Det är så förbannat uselt.

Den andra sidan på myntet är att det superenkla med det digitala är ju så lockande. Jag måste ta några beslut. Om jag ska göra en utställning så får allt som gjorts på film, gå som analoga printar och det som är digitalt måste ju bli utskrifter. Jag kan inte se någon annan lösning? Neggskanning och flatbäddsskanning osv, är helt okej, men hopplöst. Om jag ska göra en utställning får det bli som Imogen Cunninghams, nerskalat, typ 120 bilder och inga stora printar och det mesta analogt, säg 90 procent.

Låter jag negativ nu? Förlåt, men den här känslan har jag haft sedan 2006 och som alla andra har jag försökt bryta ner den, men det går fan inte.

Såg att Dylan spelade på Debaser, oanmäld nästan. Fan, vilken lirare. Han är Gud för mig.

Populära inlägg