Onåd


Affe Johansson gjord en insats igår då han plåtade tältlägret på Långholmen. Idag hade Jonas Lindkvist på DN en bild inne från samma läger. Det finns ett kollektivt samvete. Vi är sådana att vi fattar hur fan det känns att sova utomhus i minus tio, femton. Vi fattar att en tolvtimmarsdag utanför ICA är ett helvete. Vi fattar.

Det är vackert att veta det, men vi är också bara människor. Vi önskar att det ska tas några rejäla tag  så folk får det bättre från grunden. Hem, skola, arbete...ja, vi fattar det också. Den här tiggarkåren som vi fått har gett oss en ny människosyn. Plötsligt fattar vi vad det är att vara riktigt jävla fattig. Förr hade vi det inte på skinnet. Vi bara passerade, såg det som en kuliss i Rom, eller Indien, eller på någon bakgata i Sicilien. Nu vet vi. Precis som vindarna driver från Mexiko till Kiruna, driver fattigdomen från Rumänien till Uppsala. Nu vet vi.

Staden blir allt vackrare. Staden blir allt sjukare. Det är som med ost. Den är som bäst innan det ska mögla. Varför finns det inte bostäder? Varför byggs det inte vettiga bostäder? Och varför byggs det på Söder bara? Är det andra områdena befriade? Och varför ska det byggas så stadens känsla förstörs?

Det finns dom som tror att det var enklare förr. Enklare att frilansa, enklare att göra böcker, enklare att ställa ut. Glöm det. Det är en viss typ av människor som har det som krävs. Viljan, talangen, modet, förmågan att gå genom eld för att få göra sin grej. Det har aldrig varit enklare, det har aldrig varit svårare, det är ett tillstånd som hela tiden är det samma. Det är helt enkelt skitsvårt. Det ska vara skitsvårt. Det finns enkla lösningar som inte kräver något, typ Instagram. Men jag föredrar motstånd.Det är så det som blir bra kommer till. Genom motstånd, svårt jävla motstånd. Den som inte orkar har heller inget att komma med. Inom kulturen finns ingen nåd. Kultur skapas genom onåd.
Nog om det.

Populära inlägg