Homeland/Hemland

Homeland. På gränsen till Pakistan, från Afghanistan. Hyderabad, Pershawer, Rawalpindi.. jag har varit där. Homeland, mitt hemland. Jag har sagt att jag ska inte skriva om SD, men gör det en enda gång. Vad finns det att snacka med dom om? Ingenting. Ett gäng människor som inte lyssnar, som inte skäms, trots att de borde skämmas. När Löven, Reinfeldt, Salming, Lundell osv, vettiga folkkära människor säger att partiet är rasister, så fortsätter det att öka. De hämtar allt mer folk från kvinnorna, TCO och folk som läst och förstått. Det är alltså folk som är begåvade, som har fått en bildning, som går till SD. Alltså inte folk som vaknat och sovit sitt liv under en rot i skogen.

Vad säger man till dom? De som inte ens har vett att skämmas? Ingenting, ingenting biter på sådana. bara tiden.
Det är mörka tider, tider utan lust och ljus i tillvaron. Det kostar på mer än taskig ekonomi. En människa måste ha hopp. En sol skulle göra mycket. Jag säger inte att solen löser alla problem, men några. Så får man se det. Några problem i taget.

I går såg jag ett fik som jag länge tyckt sett mysigt ut. Jag gick in där, stolarna, de mysiga, var värdelösa, det drog kallt och slamrade utav helvete. En kille i slickat hår kollade intensivt på mig. Det var inte bra, inte bra alls.

Jag trivdes aldrig i Pershawer, inte efter att ha varit i det fantastiska Afghanistan. En natt körde vi över gränsen till Indien. Det var en skrämmande upplevelse att se så många människor på en gång. Tullarna kollade i mitt pass. Det stod Michael Berg, Lund, Sweden.
- From London, sa han?
- No, from Lund, sa jag.
- From London, sa han och stämplade passet.
Vi gled in i Indien. Det var natt,eldarna brann överallt och Golden Temple låg framför oss, Amritsar, Kaschmir och husbåten på sjön där jag skulle ligga för döden i två dygn. From London, sa tullarn. Okej, tänkte jag, alltid något och vi gick genom gatorna, folk sov på trottoarerna och eldarna brann. Jag var i Indien och det var en skräckupplevelse.