Tankar i morgonkulan

Plötsligt gick jag och köpte en Lx7 på Fotobonden, runt hörnet. Kul, snärtig liten sak. Behövde jag det? I labbet letar jag bara gamla, halvbra bilder. De bästa och med bästa menar jag bilder som har en slags tyngd och en slags klarhet i komposition och tryck. Bilderna är klara. Nu kopierar jag de som inte är riktigt klara, men roliga att göra. Jag vet att de i jämförelse med de klara alltid kommer att vara sämre.

Jag tittar på mina kvinnobilder. De är befriade, inte från skönhet och känsla, men de är befriade från kravet att göra kvinnan vacker. I mångas bilder ser jag hur de anstränger sig som fan för att göra kvinnorna urvackra, märkligt ansträngande. Å andra sidan har man ju en och annan polare som försöker göra kvinnorna mindre vackra, men det är en helt annan sak. Det handlar om att kanske inte själv känna sig vacker. I alla fall, i mina bilder är kvinnorna vackra för att de är vackra, inte för att jag anstränger mig för att göra dom vackra.

Idag såg jag en bild på mig själv. Jag var inte alls vacker. Det var svårt att hacka i sig för jag har alltid tyckt att jag är vacker. Min ålder talade till mig och bilden sa att jag inte var så vacker som jag tror jag är.

Det är okej, tro inte jag tänker gå och hänga mig för det. Jag är i den fas av livet där mycket handlar om att acceptera. Inte ta skit, men acceptera tiden. Om man tror man kan förhålla sig på något annat sätt så är man dum i huvudet. Inte ta skit, som sagt, men acceptera några ofrånkomliga faktum.Som att man inte längre är så vacker som förr.

Populära inlägg