Om att tro...




När jag började fotografera betydde litteraturen allt. Jag var en litterär fotograf, fast det visste jag inte då. Jag visste att jag skulle leva ett annorlunda liv. Jag har aldrig drömt om ett liv i en snygg lägenhet. Jag har alltid sett sånt i smått. Mitt liv har alltid varit ett gathörn, ett kafébord, en sol som stiger upp eller går ned.

Det är först på senare år, då jag börjat skriva allt mer och mina bilder tar allt större utrymme, som jag tänkt tanken på något större än en etta. Jag har alltid bott väldigt fint, haft fantastiska lägenheter, men det har aldrig handlat om det. Allt har handlat om det där gathörnet, den där solen, den där punkten där skuggan möter ljuset. Där min kropp och själ tänder till eller finner lugnet.

Allt är dualitet, som ett mynt eller en medicin. En bak och en framsida. Att välja är allt. Jag har valt. Jag har aldrig begärt. Hela mitt liv har handlat om att inte begära. Jo, jag har begärt kropp och kyss, men inget annat. Det enda jag drömt om i hela livet är en husbil. Nu vet jag inte om jag drömmer om en sådan längre? Mitt liv kan skrapas ner till en penna, en kamera, ett block, ett gathörn, en sol som letar sig ut i en gränd där skuggan är på ingång.

1969, då jag började fotografera, var jag en litterär fotograf. Jag visste det inte då. Jag visste inte ens om jag kunde fotografera, men jag visste hur ett gathörn ser ut där sol och skygga möts. Det hade Hem, Orwell, Celine, Camus och de andra instruerat mig om.

Populära inlägg