Med mörkret som bas

Idag öppnar Robert Frank på Fotografiska. Idag öppnar Hannah Modigh på CFF. Jag tänker: Mörkret, depressionen, mörkret som bas. Frank anses ju vara en stilbildare. Hannah Modigh långt senare, hon är lite mer Larry Clark, modernare mörker.

Kanske var Frank den förste deppfotografen? Han bildade en stil, en mörk stil. Hans Americans kom ju inte ut för folk tyckte den var för mörk och deppig. Det är en en bra bok, Hannah Modigh är också bra. Jag ska inte skriva om fotografi, men konst. Förr i tiden var jag fascinerad av att mina katolska vänner i Spanien älskade Bergmans filmer. Personligen tycker jag allt Bergman gjort är hopplöst, förutom böckerna, som är skitbra. De älskade Bergmans mörker, hans ångest.

Varför älskar vi mörkret? Den ende fotograf jag känner till som arbetar med ljuset och är en tung, påverkande fotograf är Bresson. Alla andra, Koudelka, Petersen, Sobol, Smith, Frank, McCullin, Mary Ellen Mark, Clark, mfl mfl, alla jobbar med mörkret som bas.

Vad är det som påverkar oss i mörkret. Jag kan bara gå till mig själv. Min ljuva mamma, blond, vacker, ljus var en fin mamma, men hon föll hela tiden ner i mörkret, var på sinnessjukhus. Hon dog ung, för ung. Jag har fått en massa mörker, många andra bär på mörker. Är det inte så att mörkret lyfter oss? Att se att en annan människa också famlar i mörkret ger oss mer kraft än att de är lyckade, att de har ett skinande kök. Är det kanske till och med så att det skinande köket ger oss mörker.

Jag tror vi hämtar kraften i mörkret. Jag tror att det är där styrkan finns. Det är därför ingen konst har något som helst att säga om den inte innehåller mörker, stråk av mörker.
Jag tänker på alla författare jag läst. Alla bär på mörkret, Miller, Hem, Mankell, Ford, Munroe, osv,,,,se bara på kvinnan som fick Hasselbladspriset igår. Hon bär på mörker, minnen av mörker. Hennes bilder är minnen av mörker.

Vad kan vi lära av detta? Att det är mörkret som är vår viktigaste beståndsdel? Att det är mörkret som ger oss ljuset. Att det är mörkret som bildar den platå varifrån vi svingar oss upp i ljuset.

Kertesc, Atget, Strömholm, är också bildmakare som arbetar med det positiva ljuset, men ändå med en tung klangbotten.  Det stora problemet för en konstnär är att vara sann, att låta mörkret existera, men inte bli ett sätt att märkvärdiggöra, låta det vara just det är, en klangbotten. Det är ingen idé med Hadesskildringar. Konstens viktigaste uppgift är att lyfta, skingra mörker, inte ge oss mer mörker, depression.
Hur det ska gå till får ni avgöra själva, men jag tror på att humanism, skönhet och en viss känsla av värme, sensualism, är det som avgör om konsten blir det som lyfter våra hjärtan.

Populära inlägg