Storm

Jag gör en delförstoring. Allting behöver tittas på två, tre ggr för att man ska förstå. Det är storm ute. Jag vilar. Min rygg tycker det är läge för lite vila. Jag arbetar med de böcker jag nu sysslar med. The dark book, i Skymningen får dårarna ro, 65 och Det svarta berget. Tre är i princip klara, en började jag med igår kväll.

Jag åker skidor. Är jag skidåkare? Jag fotograferar. Är jag fotograf? Jag är nog fotograf. Jag har ägnat 45 år att tänka och göra bild. Ja, jag är nog fotograf. Är jag skidåkare? Jag har på allvar ägnat mig åt att åka skidor sedan år 2000. Jag åkte inte skidor en enda gång mellan 1967 och 2000. Sedan fick jag en knäpp, började åka igen.

Är jag skidåkare? Det är inte fråga om bra eller dåligt. Jag är säkert en usel skidåkare i jämförelse med andra, men jag tar det på allvar. Jag satte upp ett mål en gång: Att min skidåkargärning skulle stå på topp som sextiofemåring. Det är nu det. Är jag på topp? Kanske ska jag förflytta min peak till sjuttio?

Jag ser ingen skillnad mellan att fotografera, skriva och åka skidor, vara människa. De är alla olika sidor på samma mynt. Man gör, man prövar, man studerar, man frågar sig på kvällen, morgonen, under natten, vad funkade, vad fungerade inte. Man analyserar, vaknar, ilsken, nöjd, förbannad, glad, villig att försöka igen.

Att bli en bra fotograf, skrivare, skidåkare, människa, kräver ett evigt arbete, en evig analys, en evig förkovran.

Det är därför jag gjorde en delförstoring. Är den bättre än den andra obeskurna bilden? Behöver bilden mer luft, ger luften eller beskärning, den extra farten som behövs i bilden?