Retro 200

Hösten 2005 köpte jag min första digitalkamera. En Canon S80, vars främsta fördel var den fina 28mmgluggen. Jag tyckte om kameran direkt och en av de första bilderna jag tog var på den nu avlidne Jean Hermansson som satt på Kafe Skåningen på Skånegatan.

Under en längre tid hade jag dragit ner på mitt labb. Jag labbade i princip bara en månad om år, i november, då jag gjorde hela min årsproduktion. Två hundra bilder till arkivet och kanske femtio utställningsprintar i fiber.

Så mycket hade hänt de senaste åren. Det fungerade inte med arkivet, sålde bara sämre och sämre och att göra fotojobb lockade inte längre eftersom det knappt fanns några tidningar. Jag hade helt enkelt inte råd med eget labb, eller dela labb med folk, för jag tjänade för dåligt.

Jag gick över till det digitala hösten 2005. Jag tyckte det fungerade bra, jag öppnade en blogg, som idag är raderad och började göra böcker som pdf-filer. Det kändes bra tills jag började skriva ut bilder. Då kändes det plötsligt väldigt dåligt. Det fungerade helt enkelt uruselt. Så uselt att jag ångrade att jag sålt min Leica och att jag skickat mina mörkrumsgrejer till en fotoskola på Island eller om det nu var Norge. Jag var ganska förtvivlad.

Jag hade också slutat resa, i alla fall slutat resa på det gamla viset. Nu reste jag bara till Grekland, för jag ville bo i Grekland. På vintrarna hyrde jag ut och var i fjällen, plåtade skidåkning med min Canon och 28mm. Hur det gick? Det gick väl, men jag vet inte om det blev bra? Låt oss säga att det blev hyfsat.

Bilden, tog jag på Nytorget en dag då en amerikanare gjorde en burnout.