Pengar o den skärpta blicken

I hela mitt liv har jag haft ett speciellt förhållande till pengar. Jag har aldrig haft några men jag är ändå alltid den som har pengar att låna ut. Jag har ett skräckblandat, kontrollerat förhållande till pengar. Varje vecka gör jag budget, flera gånger i veckan. Jag gör årsbudgetar, planer, räknar ut på öret vad jag har och hur länge det räcker och hur mycket jag behövet dra in för att överleva. Jag gör det säkert fyra gånger i veckan.

Jag lever på ca 17000 kr i månaden, på det betalar jag fskatt och hyra, plus min bil och vanliga levnadsomkostnader. Det är mycket pengar. Jag lever som en kung på dom pengarna, men jag håller koll, fruktansvärt hård koll.

När jag var 17 hade jag tre drömmar. Cykelproffs, rallyförare, ekonom. Jag drog alla de tre drömmarna in i mitt liv. Jag cyklar, älskar köra bil och gör ständigt budget.

Mitt bildskapande började då jag var sjutton. Långt upp i åren, ända tills jag gjorde Mullvaden 1978, då var jag 29 år, trodde ingen jag skulle kunna bli fotograf. Mina talanger slumrade, men jag hade tränat på några olika saker. Jag hade läst en otrolig massa böcker, älskade böcker och har den fantastiska egenskapen att jag läser extremt fort och då menar jag verkligen extremt. Jag hade också tränat min kropp ganska rejält. Om bilder visste jag inte så mycket, men jag brann för äventyret och jag studerade de stora mästarna.

Bresson, drog mig ut i världen. Eugene Smith fick mig förstå kraften i svärtan, politiken och vilket ansvar bilderna hade. Bresson lärde mig också om tiden, att man måste resa långt och länge för att det ska bli något.
Robert Frank tog mig till den mystiska världen, att man kunde skildra sin egen omvärld, sin egen ångest. Don McCullin tog mig till konflikterna, visade på vikten av ställningstagande. Alla fotograferna jag nämnt har ett klart ställningstagande i sina bilder, de är politiska.

Från början var jag mer politisk i mina bilder, mer politisk än konstnärlig. Fortfarande går politik i bilderna före form, i alla lägen, men jag vässade min form. Jag visste inget om konst, visste inget om form, men jag studerade de stora mästarna, fann min egen väg. Jag vässade mitt språk.

En sak hade jag tidigt med mig. Jag avskydde svammel. Jag avskydde intellektuellt dravel. Jag avskydde folk som snackade, gnällde, hade åsikter om allt men aldrig drog en lans i sitt eget liv. För mig har det bara handlat om att handla, att göra, att ta risken. Allt annat underkänner jag.

Anders Petersen var en förebild. Han hade en politisk attityd och han hade en fullständigt otrolig förmåga att fånga bilden nära människan. Jag hittade Strömholm. Han fyllde mitt hål, han fyllde mitt hål över hur jag ville leva. Jag ville leva som honom, som en konstnär i bild, en nykter människa som arbetade, bodde på intressanta ställen. Jag vässade mitt bildspråk, tog bort yvigheten. Jag la till texten. Den hade alltid slumrat i mig. Jag har alltid skrivit. Jag behövde två medium för att nå fram. Min konstnärliga form var inte tillräckligt nära, stark, för att jag bara skulle klara mig med bilderna. Jag var som en filmare fast med stillbild. Jag behövde orden.

Jag vässade orden, jag vässade formen, jag skrev och fotograferade. Jag tror på att bilden helst ska vara skarp, att varje bild ska stå för sig själv. För mig ger orden flödet. Jag vill inte flöda med bilderna, i så fall ska jag börja filma. Jag vill att bilden ska stå still, att orden ska fylla tomrummen. Jag vässar mig själv, bilden. orden. Det blir allt mindre utrymme mellan ord och bild. Jag vill att mina bilder ska vara skulpturer där någon lagt en dikt vid foten. Så ser jag på det.

Populära inlägg