Mandela
Jag har hemlängtan. Tandådalen är inget roligt ställe i början av december, lite som ett fängelse där inget finns och inget är öppet efter fyra på eftermiddagen. Tur jag har polarna i Skidlärarlinjen. Åre på vintrarna är något helt annat, där finns ju fik och en slags öppenhet.
Jag är stel i nacken, körde ju omkull igår. Det ser mjukt ut i backarna men om du kör omkull så är det ganska hårt.
Det ska bli storm eller har den redan varit. Jag ser på träden att det rör sig. Jag tänker på mina kära, mina vänner, mina barn, mina kollegor, mina skidåkarkompisar. Alla är så fina. Ibland blir man varm om hjärtat. Ibland känner man sig själv så svag, så svagsvag i all sin styrka och då är det fint att tänka på vännerna, kollegorna, skidåkarna.
Det konstiga med det här livet är att fotografi är verkligen ett vittne och ett minne av och om liv. Vittne och minne. Kom ihåg det. Viktiga saker att förvalta. Jag fotograferar för att översätta mina känslor, för att vara ett vittne och för att minnas. När jag sedan väljer en bild, som helst ska handla om livet, så väljer jag oftast den utifrån hur jag upplever stämningen i bilden. Om den passar min stämning, sedan det andra, vittnet och minnet, kommer med tiden.
Mandela, vilken underbar man. En av mina få idoler. Förutom hans ofattbara ledarskap, hans fantastiska framtoning, jag grät som ett barn då han klev upp på scenen under fotbollsvm för några år sedan. Det var helt enkelt magnifikt och hela världen gav honom sin hyllning. Förutom det, så hade han de vackraste skjortorna jag sett. Varje gång jag såg honom i hans skjortor så stönade jag av avund.
Herr Mandela, jag lyfter på hatten, tackar för allt. Vila i frid.
