Nöjd idag, såg en snubbe, typ 25 år yngre än mig, som trumma på längre fram på vägen. Dyr jävla Cannondale hade han också, men jag körde lätt och trumma ikapp han uppför, sedan låg jag på rullen ett tag och kolla in honom. Snygg karl, men han hade ORAKADE ben. Ingen BRA cyklist har ORAKADE ben.

Nåja, till saken, det digitala och det svartvita.

Kolla den här kvinnan,
http://www.facebook.com/jeannettegregori/media_set?set=a.99318665827.110274.539415827&type=1.
superbra fotograf. Kolla hennes svartvita bilder, det tekniska....helt jävla bedrövligt. Det här är typexempel på hur uselt det digitala är för svartvitt. Att man på något vis måste förändra det digitala så printarna blir bra, inte set ut som plåtpapper.

Sedan jag började med det digitala 2006, så har jag funderat, prövat och kommit till en slutsats att det fortfarande inte har löst sig riktigt och att det digitala, tekniken, helt enkelt har skapat andra bilder åt oss. Hade vi tagit samma bilder med film, framkallat, kopierat klassiskt, så hade saker och ting sett annorlunda ut, mycket annorlunda.

Sobol, som Gabrielson skriver om,
http://www.auesobol.dk/work/index.php?Home,_Copenhagen?image=10#photo
är en duktig fotograf, även om jag tycker han går fram som en elefant i glashus och jag inte alls tror på hans närhet, har en digital teknik som får allt och alla  att se ut som dom var inblandade i en kurs i kolteckning. Anders P har i stora stycken gått åt det hållet också. Det är inget fel på bilderna, de hade tagit samma bilder med film, men uttrycket, den här avsaknaden av valörer och det digitala uttrycket som på något vis spolar bort humanism i bilderna (genom att gråskalorna försvinner) gör att bilderna blir något som jag knappt orkar se mer än en gång. Den digitala tekniken gör att det blir för sterilt, för stiliserat.

Jag ser det tydligast på mina egna bilder. Då jag gräver fram en analog utställningsprint och jämför den med en digital utskrift så ser jag några saker på en gång. Den analoga printen är mjukare, alltid mjukare, men också med mer valörer, har mer liv i svärtan, trots att printen är mycket mörk och har mycket tryck i sig.

Den digitala utskriften kan ha bra fart i sig, ha bra svärta, men saknar liv. Precis som både Sobols och Anders Ps, eller mina digitala utskrifter. Det är fortfarande bra  men printarna har gått från humanism till en slags iskall hårdhet utan att jag vill det, tror inte heller att de vill det. Man kan säga att vissa kanske är inspirerade av Moriyama, men hans printar kan se svarta ut, hårda, skräpiga, men sällan att de får det här
intrycket av ickehumanism, ickemänniska, som ofta det digitala ger.

Om jag återgår till Jeanette Gregori, fina bilder, digitalt, människornas uttryck försvinner i  det digitiala, i den konstlade, plåtaktiga hudton som det digitala ger utan riktig bearbetning.
Vad det nu är, eftersom de flesta och de bästa fotograferna också misslyckas. Kolla på Salgados Genesis, många bilder som ser hur konstiga ut som helst, eller Corbinjs utställning på Fotografiska. Hälften av printarna var ju helt hopplösa.

Nog om det. Intressant att se att det digitala, materialet, styr oss så mycket. Nu ska jag raka benen, för det kanske blir en runda i morgon också.

Populära inlägg