Jag följer i en kvinnas fotspår. Hon lurar ner mig till Unter den linden och den andra skiten, sedan går vi en halv mil i motvind och hon fryser sitt vackra ansikte och hennes händer blir till is. Vi drar till Magdalenenstr och hon fryser ännu mer.

Det är vackert, vi kollar på svensk fotografi, dricker espresso och det är ännu vackrare och hon fryser ännu mer.
Jag fryser aldrig och vi käkar en god kaka på ett fint fik och jag lånar ut mina vantar och kontrollanterna på U-bahn kollar oss och hon fryser ännu värre .
Jag frågar henne om hon tror jag skulle bli en bättre fotograf i Berlin och hon nickar på huvudet över kaffekoppen på det dimmiga kaféet .



Sol över Berlin, minus nio. Snackar spanska i hissen med andalusiska damer, bueno. Kaffet är för svagt och jag minns regel ett för en resenär. Always bring Nescafe for your personal taste. Regel nummer två är en doppvärmare till kvällens the.

Mina gamla kvarter runt Rykestrase är eleganta numera. Lite för eleganta. En affär verkar leva på att sälja bikinis.
Hoppet är det sista som överger människan. En närstående påstår att mitt minne är som en guldfisks. Det är inte lätt att tro det är en komplimang, men jag gör det. Nu öppnar fiket med riktigt kaffe på Schönhauser alle,så jag lullar ut med kameran, bländare 22, tusendelen och minus sju.




Jag är inte i Berlin för att jobba men så blir det ändå. En gång i tiden gjorde jag en bok om Berlin men då den var klar blev den ngt annat. Jag kanske gör den nu?

På mitt gamla fik är det fullt med folk. Att få in en barnvagn är en omöjlighet så därför sitter de med barnen ute i solen och fikar.
Klockan slår vid den judiska begravningsplatsen, det berör på något vis. Hur kan staden vara så lugn?

Det är en liten marknad vid Rykestrase o jag tar en korv, gatan känns oändlig, den här känslan människan känner då livet saknar slut.

Hunden verboten står det på en skylt i parken. Älskar den tyska tydligheten. Det är lite hundar i Berlin i jämförelse med nytorget där alla tycks bära på något litet skällande stycke.

Jag tycker om hundar . I Berlin var jag husse till en schäfer från Barcelona , en riktig byracka som rymde ut på nätterna . Hunden verboten! Tror aldrig han fattade vad som stod på skyltarna då han var ute och röjde på nätterna.





Jag blir allt mer en blomma på livets oändliga äng. Alla behövs och alla får vara med. Italienaren på Swedterstr har fullbokat, fransmannen på Auguststr rekommenderas men ligger för långt bort.
I natten lyser alla hem som mjuka dunbolster. Det kan vara värt att tänka tanken hemlös. Vilken fruktansvärd kamp varje natt då lamporna tänds och asfalten stelnar av kyla

Jag arbetar långsamt, varje dag är en tegelsten i en grund som skall bli ett hus. Man måste ta det på allvar, det enda lod som behövs är tanken om att vara människa, just bara människa.

Något av det största i livet är eget kök och en varm sovplats. Cyklisterna kommer långsamt i natten. Deras ljus är som förvirrade tankar, en slags lysmaskar på boulevarderna.

Vi stannar på en stund framför den stora porten där Strömholm hängde, sedan går vi till storfamiljen där alla dricker grönt the och alla barnen påminner om de andra barnen jag redan sett.





När We påpekar att det slitna bordet är fabrikspatinerat, som slitna jeans, börjat mitt fall ner i depressionen.
Varför blir alla stora städer likadana, medelklassiga, vackra, det yttre?
Jag blir tungt deprimerad, känner tröttheten komma, den trötthet jag så ofta känt på alla mina resor och Gudarna ska veta att jag har rest otroligt mycket i mitt liv.

Mina resor har alltid handlat om idéer, att ställen ska vara befolkade av människor med idéer, att ställen ska vara spjutspetsar i tiden. Så är det aldrig då medelklassen styr, då blir kaféers viktigaste sak hur det ser ut, inte dess idéer.
Jag vandrar vidare med min depression, vet att enda lösningen är att skaffa ett hem, ett bo, en längre tid för att komma in och passera medelklassens murar.

Det är vackert, fult o fridsamt i Berlin. Jag tycker om gatorna. Allt handlar om var man ska stanna och börja, vilka idéer man ska anamma.

Jag återgår till tanken på mina resor. Det började med att jag reste till Lund 69 för Lund var det röda lund, revolutionen. Sedan till Spanien p Portugal , Francos fall, ETA, sedan Berlin och muren, Sydafrika och ANC osv , resor i idéernas tjänst. Hur reser man i medelklassens värld?

Jag lyssnar på We i natten, hur hon beskriver tiden bakom muren, hur vissa kaféer var samlingsplatser för det som skulle bli framtiden. Den tid som skulle komma då muren föll.

När den föll stod hon på  Östsidan, gick i en demo med sin barnvagn Jag stod på andra sidan muren. Det var svinkallt, men hjärtat fylles av den underbara känslan som man alltid känner då en mur faller.

Kommentarer

Populära inlägg