måndag 11 december 2017

Dubbelmoralen

Jag kommer på mig själv att jag verkligen börjar totalledsna på den här dubbelmoralen. Ta i mina kvarter. Folk käkar vegetariskt, de köper oljor som ska vara miljövänliga, allt de håller på mig, ursäkta, men rena larvet och så blir det jul. Ja, men då tar vi och flyger iväg till Thailand eller ännu längre bort.

Okej, dra till Thailand men sluta för för fan och va så jävla präktig med dina vegetariska oljor, din mat och dina tankar om miljön. Inse fakta: du är en miljögris och stå för det.

Och det är inte få som är så, många, många, dubbelmoralen.

Har Ni märkt den nya idiotin. Ungdomarna har börjat röka igen. Överallt ser jag plötsligt att dom röker, oftast tjejer. Varför är det så? Suck, ingenting går in i folk längre och därför kommer jorden att gå under. Vårt miljöarbete som handlar om att lösa saker tekniskt osv kommer aldrig att  lyckas för vi fortsätter i oanad omfattning att bara fortsätta som förr, ja, kanske till och med mer...

Ja, själv gick jag o köpte en chokladkaka. Det är något man kan lita på, så enkelt är det.






Offret i oss

Det är en sådan här dag då man går hem från gymmet efter en halvtimme på träningscykeln för det lockar mer att dricka kaffe.
Eller då jag ska redigera texten i nya boken så skriver jag brev istället. Katten har också gett upp, sovit hela dagen.

Jag tänker på offret i oss. Det är väldigt lätt att göra sig själv till offer, att man nästan måste ha varit med om något dåligt, lite typ #meetoo# där vissa varit med om fruktansvärda saker medans andra i princip har träffat nån full typ på krogen som kladdat, men på något vis vill ingå i den gruppen där  man kan känna sig som ett offer.

Idag vet vi ju detta, och det är fantastiskt och det kommer att bli revolution, men det måste också ske andra förändringar för den här offerkänslan finns överallt. Snacka med någon som vantrivs på sitt jobb.
" Gör något", säger jag.
" Det är inte så det fungera", säger någon annan.
Man gör inget för det är inte så det fungerar. Man blir hellre ett offer. Jag kritiserar ingen men jag konstaterar att arbetslivet har blivit så att de flesta är offer och accepterar det.

Jag kommer från arbetarklass, det kan kännas jobbigt ibland, men idag är jag medelklass, har fått de finaste stipendierna och har det mycket bättre än många andra. Jag har ingen större anledning att vara ett offer och känner mig heller aldrig som ett sådant.

När jag läser om alla hemskheter på tex fejan så kan jag också undra varför ingen skriver om hur jävla kul det är att knulla. Seriöst, varför gör ingen det? Varför skriver ingen om hur jävla kul det är att gå ut och äta på krogen? Varför skriver ingen om hur de gjort ett skönt ragg, träffat någon,  dessa historier där man får vara en hjälte. Jag tror mer på hjältar än offer, faktiskt. Det är för lite stories om bra knull, goda samtal, sköna drömmar och vansinniga prylar och alldeles  för lite humor. Går det att skratta åt något idag?

Idag blir man i princip hängd om man säger fel ord i fel sammanhang. Det blir lite bajsnödigt, vi borde höja toleransen lite, man mår bra av att dra sig själv lite bortom det absolut pk då och då.


I did a walk with my wife

I did a walk with my wife. Jag kan gatorna här uppe på östra söder bättre än någon annan. Vi passerar där Thiel bor, norrläget och har varit och köpt böcker i Nadjas hus, granne med Britt Edwall. Några meter därifrån står en kvinna och ser ut över saltsjön.

Det är en sådan dag, går längs Åsögatan, den långa gatan. Passerar Ingalills nya lya, Karin Alfredsson och Eva Dahlman och Ploggatan där Ingalill och Christer bodde och där sedan JH tog över Christers lilla etta med flagnande takfärg och i bottenvåningen finns lokalen och labbet Fendo efter Örjans stora jävla hund som var lite väl lynnig.

Vi går vidare, kommer till Erstagatan, Stockholms vackraste gata, där Björk, vattenskidåkarn skar till mina och Christers bilder, där jag hade en drömlägenhet och utsikt hela vägen till Finland. En lägenhet som givetvis skulle renoveras och blev för dyr. Erstagatan med barerna och en gång i tiden, taxifiket som blev Matkultur. Här, där både Anna Clarén och Nina Lekander bodde, för inte snacka om Olle och Britt och alla labben, passerar den gamla ICA-affären som blivit något snoffsigt skit och ser att Mats, fotografen, lämnat sin lokal, passerar Joakim Srömholms port, 182, där han bor högst upp i huset med sådan där lång balkong och vindsarbetsrum, Stig Claessons park som var min egen oas i många år, där jag tittade på en fyrarummare med Lotta en gång i tiden och där tiden står still.

Passerar Borgmästargatan där jag har en fin tvåa som jag inte bor i, min son sköter den, ser att Charlie flyttat sin arbetslokal, ner mot Renstiernas gata och Sleven där jag alltid sitter och käkar glass i värsta hörnet och oftast träffar på den kända skådisen från bland annat Galeasen. Det är de fina kvarteren, går över Renstiernas, apoteket och sedan börjar helvetet med Nytorget och den totala anpassningen till världens alla millioner trender. Pisshaken.

Glider ner genom Kocksgatan, Galleri Axel, Il Cafe, ingen som ser mig, ut på Skånegatan, tar en repa förbi Twang, Jojje sitter och läser på sin padda, det är söndag, loj stämning, viker in på Katarina bangata, kollar på mitt gamla hus, där jag bodde 1969, sedan flyttade runt. I parken framför vårt hus sitter en snubbe med en burk i handen, han bor på Monumentet, där jag en gång jobbade, går hem , kollar på krogen till höger om vår port, det som en gång i tiden var syaffär och längre upp på gatan var det klädaffär och cykelaffär och jag vill minnas brödbutik,,,tiden går vänner, men jag minns en del, inte allt, men en del,,,,

söndag 10 december 2017

Medis och svanen på väggen

Jag träffade en av bröderna på Medis. Han var på väg och låna gratistoaletten bakom det danska korvståndet. Isen hade kommit upp på isbanan och vi stod där och snacka om livet. Då såg jag svanen på väggen. Han gick och pissa och jag tog bilden.

Så kan konsten också vara.

2 advent..

Min fru tycker jag ska hänga med henne till Åsögatan där Hella säljer sina böcker, sk Julmarknad. Jag blir på vrångt humör men hon lyckas lura ut mig och när jag går hem är jag glad igen. Min fru fortsätter till glöggparty men jag kände att nu får det fan vara nog för den här dagen.

Kanske är vi män lite annorlunda än kvinnor. Mina kvinnor, de jag känt, vill alltid hitta på något. Jag är less att gå på vernissager och utställningar. Jag tittar ju aldrig på bilderna eller korten. Så enkelt är det. Jag sveper igenom, kramar dom som ska kramas, berömmer de som ska berömmas, dricker lite vin och drar. Konsten tittar jag aldrig på.

Jag vill gå till ett fik och kolla på folk, inte på konstnärer eller bilder. Det betyder ju inte att jag inte tycker konst är bra, även om konsten helt har börjat spåra ur på senare år, där det allt mer gäller att få press och föra oväsen än att lita på konsten och bilderna.

Det finns tre jävligt jobbiga parametrar som måste mötas om det ska fungera. Man måste ha en publik, en skara människor som tycker om en och man måste göra bra konst för att få den publiken och sedan får man hoppas att de på något vis kommer att stödja en ekonomiskt. Publik, kvalitet och pengar. Thats it.

Orianthi, lyssna på henne. Vilken brud att spela gitarr, kommer att bli lika bra som Clapton o Santana med tiden. Trots att hon är så ung så har hon så grymt personligt ljud i guran, superbra.

Jag har märkt att det här med hatt har kommit tillbaka. Det är cool med hatt men jävligt svårt att plåta med hatt, man slår liksom i brättet med handen då man lyfter kameran, men hatt är cool, eller heter det cool,,,?

Igår skulle min fru överraska mig och visa en av de bästa filmer hon sett, Alien,,okej, helt bedrövlig enligt mig och så seg, men det var kul ändå. Grejen är att få sitta i soffan med sin fru, känna hennes varma kropp emot sin, dricka lite vin och bara vara där. Att filmen är seg gör inget, jag trollar bort den och drömmer om annat.


lördag 9 december 2017

Porträtt






Porträtt. Jag kan aldrig komma förbi det enkla faktum att om bilder ska bli riktigt bra krävs det människor i dom. Och det krävs en slags närvaro. Det funkar dåligt att ha människorna på långt håll, långt borta. Det stör då mer än det ger.

Bresson är en märklig fotograf. Han kan ta bilder i smyg, med närvaro. Jag vet knappt någon annan som kan det. Koudelka är ju en jävel. Han kan plåta döda ting och göra dom superdöda, men också har han en hyfsad närvaro i sina människobilder, även om man känner att han sällan har någon relation till någonting. Han betraktar kyligt, men gör det bra.

Sedan finns det de varma, mänskliga fotograferna, de som lyfter människan som människa och idé.

Såg kinesisk fotografi på Fotografiska. Jag ställer mig själv frågan: Vad skiljer de här bilderna från en normal modefotografering? Har det plötligt blivit käckt med kineser, att det utspelar sig på kinesisk mark, med kinesiska modeller. Är det vad som är grejen? Känns luddigt som fan i mig. Att sedan fotografen snackar en massa dravel om buddism gör ju en trött. Var syns det i bilderna? Ingenstans.

Inget fel på korten, men jag ställer mig bara en enkel fråga: Vad går det ut på? Kinesisk modefotografi? Okej, eller buddistiskt trams?

fredag 8 december 2017

Fredag 8 dec

Läser om kritiken mot Fredriksson. Jobbig typ, men hade bra sidor också. Det framgår nu när folk ska ge sitt omdöme.  Varför gick inte facket in hårdare mot honom tidigare?  Sverige har blivit ett fördömarsamhälle. Läste om en annan snubbe som blivit av med jobbet, kritiserad för sexuella trakasserier och sedan visar det sig att det inte alls var det utan betygsättning. Helt horribel anklagelse men har den kommit på bordet så finns den där o i dessa tiden är det kört. Samtidigt kan jag tycka det är lite konstigt att komma med 20, 25 år gamla anklagelser för sexuella trakasserier, för jag kan ju bara tänka mig själv hur mycket jag o andra män har lyssnat och tagit till sig av det moderna tänket.

Om någon idag eller förra året var korkad så är det väl en sak, o då snackar jag inte om grova prylar  för de måste ju alltid upp på bordet, utan mer korkade saker som smssex, tafs på Finlandsbåten  osv, så kan man ju ta upp det, men hålla på och tjata om sådant som är tio år gammalt verkar korkat.
# meetoo# är en fantstisk grej och i mina ögon helt revolutionerande men det får ju inte bli ett paraply för vilka svepande anklagelser som helst. Rätt ska vara rätt.

En annan sak som irriterar mig är dubbelmoralen. Man behöver bara snacka med ett par musiker som berättar om hur kvinnor bär sig lika snuskigt åt som män, ska tafsa musikerna på kuken osv,,,ganska fantastiska historier kan jag tycka, men aldrig fördömda av gemene man. Men ta bara det här tex: Ta kvinnan som drog till Afrika och knulla med svarta män, en ren kolonialgrej, precis som vita män drar till Thailand och knullar med horor. I mina ögon är båda äschlen, men Kerstin Thorvall och andra kvinnor framställs som fria medan männen är horbockar. Vad är skillnaden? Ingen i mina ögon. Svin som svin. Eller ta det här som var så populärt för en tio år sedan, män som strippade på krogen. Brudarna drog dit i jättegäng och skrek och tjoa, hade män gått på en av Stockholms största, mest välrenommerade krogar och skrikit och tjoat på brudar som strippa så hade de ju blivit hängda i tåspetsarna.

Ja, det finns en del att ta på. En annan grej jag irriterar mig på är snacket om makt. Jag har ju aldrig haft ett jobb så jag vet ju inget om chefer och hierarki men en sak vet jag: Att många av mina kompisar är livrädda för sina chefer, spelar inget roll vilket kön cheferna har. Det är samma skit, är det inte den leende barracudan så är det något annat psykopatoffer som sitter chef. Fredriksson fick gå men vad skiljer honom tex från den kvinnliga chefen som var på Svt och alla var livrädda för eller hon som var chef på ett av nordens största museer och var ett slags djävulens påfund enligt de anställda. Inte ett skit. Det är klart, de var kvinnor, hade de varit män kanske de hade hamnat under spärrelden snabbare. Sedan undrar man ju vad facket gör på arbetsplatserna. Jag trodde facket var en slags stridande part för de anställda, men de har man ju fattat  att det verkar det inte vara längre. Känns mer som medbrottslingar.

Nog om det, trevlig helg.


torsdag 7 december 2017

torsdag

Jag leker lite med gamla nakenbilder. Läser DN på morgonen medan vår stackars katt går omkring och ylar i sin löpperiod. Vi måste kastrera henne lite snabbt nu. I Grekland kostar det typ 400 kr, här tre, fyra ggr mer. Varför är så mycket så mycket enklare i Grekland än här?

Fråga mig inte, däremot frågar jag mig varför ingen får sitta i fängelse för Karolinska. Läste återigen i morse hur mycket pengar som rinner mellan fingrarna där och INGEN kan förklara vad man fått för pengarna. Det är ju sinnessjukt, dessutom blir det mindre vårdplatser, 1500 mindre platser för födslar osv,,,vilket makabert misstag detta sjukhus är och det värsta är att de bara får fortgå.

Jag blir så upprörd då jag läser om Karolinska, för det är ju våra pengar, skatter, som ska användas till vettiga prylar, inte gå rakt ner i meningslösa konsulters fickor.

I natt då katten jamade, så hade jag en sådan där natt då jag gick igenom mitt liv, tänkte tanken att jag hade fått en dödlig sjukdom och kanske bara hade fem år kvar att leva. Hur skulle jag förhålla mig?

Först tänkte jag tillbaka, var jag nöjd med mitt liv? På det svarade jag ja. Jag har klassvandrat och jag har i princip gjort allt jag velat i hela mitt liv. Jag har haft ångest, varit rädd, feg ibland, men nästan aldrig kompromissat. Hade jag ångest för något, eller ångrade jag något? Nej, inte ett skit, det enda jag kan känna att jag ångrar är att jag inte flyttade till Naxos, för tjugo år sedan, men då hade jag små barn och de var viktigare.

Om jag såg framåt då? Hur gick min fotografi? Utan tvekan så växer min fotografi, det jag gjort, men det jag gör håller inte måttet riktigt. Idag är min styrka skrivandet och skulle jag välja vapen nu så blev det att skriva, göra en bok som kändes viktig. Om det var det sista som skulle göras så skulle det bli en skrivande bok med mina bilder i. Så enkelt var det med det:

Sedan hade jag en dröm till, en husbil. Att bo och leva i en husbil, men vårt hus i Grekland är lika fint.

Att tänka tankar som att ens dagar är räknade är mycket bra, det är som att dra in en vind i ett dammigt hus. Det blåser bort allt trams. Prova själv. Fråga dig själv vilken din viktigaste uppgift är de närmaste fem åren och satsa på det. Har du ett jobb du bara går till. Sluta. Livet är viktigare än så, än att bara existera. Tro mig, du kommer att ångra dig om du inte satsar på det viktigaste.

onsdag 6 december 2017

tisdag


Jag lyssnar på Nobelpristagaren i litteratur, Han säger en bra sak. Att det är viktigt att arbeta, men att vi också ska tänka på varför vi arbetar. Vad vi vill med vårt arbete och vilka vi arbetar åt.
En lyxig inställning kanske, men jag har alltid hållit mig till den. Jag gör inte vilka jobb som helst, hellre har jag mindre pengar.

# Meetoo# är ju klart årets viktigaste grej. Den grejen kan leda långt, men man måste också fråga sig vad som är den viktigaste ingrediensen, försöka hitta linjer efter att alla berättat om sina hemskheter. Det måste leda till några beslut om saker och ting.

Trump fortsätter att vara en idiot. Efter att ha varit ett antal gånger på Västbanken och Israel så är jag ju personligen skittrött på hela Israel/Palestinakonflikten, men inte blir det bättre av att Trump klampar fram som en elefant i glashus.

Varje gång jag går in på Facebook så blir jag ställd, efter fem minuter så fattar jag inte vad som sker, det är som ett gift som smyger sig in bakifrån och förgiftar en allvarligt och jag tror det hela handlar om den ytterst negativa inställningen till allt. Bara den här grejen att folk delar en massa olika artiklar tycker jag är konstig. Varför skriver man inte ett eget inlägg på Fejan. Det är ju otroligt slött att dela artiklar, man slipper liksom ha en egen åsikt. Och hur kan man tro att vänner på Facebook är riktiga vänner?

Nog om det. Den löpande katten i lyan håller låda. Som tur var finns det inga kåta hankatter som inte är kastrerade i vårt kvarter, men det kommer väl någon snart från andra sidan Slussen. Vår katts jamande hörs ju lätt ner till Sergels torg och lite längre, från Nytorget där vi bor.



December 2017

Nu har vår kissemisse blivit stor. Hon löper och för ett jävla liv på natten. Katten jag hade på sjuttiotalet gned jag med mjuk tandborste på klittan, men hon tystnade inte för det och blev på smällen dessutom.
Ja, livet.

Nu är det den här perioden då man hamnar på affären hela tiden. Frugan ska baka. Personligen hade julen varit okej med en tänd julstjärna. Jag fattar inte det här, i princip så hatar jag julen. Allt detta för att dagen efter julafton vara ingenting. Varför:

Jag minns 1973 då jag kom hem från en lång resa i Asien, sett det ena eländet efter det andra och var själv i lindrigt taskig form, ångest, magsjuka och landa i Sthlm den 20 december och se hela den sjuka julruschen. Det var hemskt, blev faktiskt riktigt knäckt över konsumtionsvansinnet.

Men, å andra sidan. I Spanien är de ju galna i julen. De pyntar o har sig och vi är ingenting i jämförelse med dom. Nej, det är som jag säger. Ta mig fort till 3 januari( nyår är också en hopplös kväll).



tisdag 5 december 2017

tisdag morgon, är det grått??

Tog den här bilden med mobilen en kväll då jag var på väg ner till fiket i Chalki. Det liksom brann i solnedgången. Ganska maxat. Läste Svenskan, som jag tycker är en bra tidning då det kommer till ekonomi. Läste om boendet. Nu, de nya dyra lyorna som ingen vill bo i, samtidigt så blir det dessa mer rigorösa regler för lånen dämpande och det tar inte lång tid innan ränteavdragen kommer att fasas av. Allt det här tycker jag är rätt, men resultat kommer inte att räcka långt. Och det slår hårt mot de som inte har höga inkomster. ( Som vanligt).

Ingen kommer att köpa ny lya med de nya reglerna om man redan bor i en bostadsrätt. De nya, dyra kommer inte att säljas och folk kommer att sitta stenhårt kvar i sina lyor. Alla nya alternativ är ju direkt sämre alternativ. De enda man kan konstatera är att utvecklingen från då man började ombilda var det mest idiotiska politiska initiativet på femtio år, det förstörde hela stan. Det näst mest idiotiska är Karolinskas ombyggnad.

Nog om det. Tänkte på svensk fotografi. Läste om Hannah Modigh, hon hade inte råd att framkalla sina färgrullar. Det är liksom villkoren. Bara de starkaste överlever, tyvärr, men jag har sagt det förr: konst är ingen demokratisk inrättning. Att syssla med konst handlar om att satsa för livet. Det handlar inte om att det ska vara kul och trevligt, för det ska det vara, men sanningen är att mesta tiden är det ett jävla helvete med den egna inspirationen, pengarna, ointresset från andra, resultatet. Det som är helt avgörande för om man ska överleva eller ej är att man når resultat. Man måste vara extremt resultatinriktad, ha deadlines, se till att få in stålar. Det är inget man kan göra på halvfart eller på skoj.

När man når resultat så har man något i handen, som leder till något annat. Har man ingen resultat har man inte heller någon ny väg att vandra. Resultatet är den nya vägkorsningen. Alla vet skillnaden mellan att fotografera och att fotografera och göra en utställning. I samma ögonblick man tänker utställning skärps kraven med 200 procent, minst.

Personligen ser jag hur jag mer går mot det poetiska, att jag satsar på singelbilder som jag kan skriva till, som poesi med text, som bild och texpoesi. Jag har alltid älskat att läsa noveller och bilder kan också vara noveller. Något som har en start, en mitt och ett slut. Något som har hela resan, men då krävs att bilden är superbra.

Nog om det. Nu träning.