torsdag 19 oktober 2017

Kattmötet



Vilken tid vi lever i. Finns det något numera som ändå är hyfsat bra? Jag börjar faktiskt tvivla?

tisdag 17 oktober 2017

Friends on the road







Många bilder vet man inte vad man ska göra med, men de kan vara fina ändå.

måndag 16 oktober 2017

Fika är viktigt



Times goes bye, men fika har alltid varit viktigt.

Days goes by


Min dotter fyller snart år. Om ett år till är hon trettio. Jag funderade ett tag på vad jag gjorde då jag var trettio, år 1979. Året efter ockupationen av Mullvaden. Då hade jag varit på turné i Europa med Jordcirkus och började göra mig klar för att dra upp mot Skogsnäs i två år. Märkligt, livet, men vilken lycka att jag ändå tog de här bilderna på min dotter. Jag säger bara en sak: Se till att plåta mycket. Om Ni inte gör det så finns det heller inget att minnas och njuta av.

Tim och Charlie

Tim hette ett ställe på Timmermansgatan. Det drevs av två serber, Charlie och hans brorsa. Det var ett ställe i två våningar, nära där jag bodde på Rosenlundsgatan. Jag tror vi snackar åttiotal. Hela krogsvängen för min del började på sextiotalet, Blekingegatan och Kristallen eller Pelikan, där jag från mitt sovrumsfönster såg hur folk köade på söndagen för att få komma in, sedan gick repan över Lilla Paris på Renstiernas gata, ett hak där Slas ofta åt lunch med någon polare. Jag flyttade från Blekingegatan, ner till Rutger Fuchs och därifrån vidare ner till Rosenlundsgatan i mitten på sjuttiotalet.

Det var då jag började hänga på Tim. Jag umgicks med ganska kriminella lirare på den tiden, bland annat polarn som trimmade hojarna åt Hells angels. Det var en stor, snäll snubbe som körde buss på nätterna då och då. En kväll eller snarare natt, klockan närmade sig midnatt då den stora röda bussen stannade utanför Tim och hojpolarn dök upp. "Häng med, vi kör en repa på stan och kollar in läget". Det var inte mer med det än att vi tog hans SLbuss och körde ner på stan och kolla in läget.

En annan gång satt jag och käka lunch vid halvtolvtiden, min motorcykel stod parkerad utanför. Då landar en stor amerikans cabriolet och i den sitter tre typer som såg ut som tre ur Björnligan. Snacka om biffar och snacka om tatueringar. De går in på Tim och tvingar bruden bakom disken att göra tre stora groggar som de sveper på en minut, sedan går de tillbaka till cabrioleten och jag inser ju att det kommer att gå åt helvete för han som kör gasar som fan och får inte i automatväxeln och plötsligt skenar den stora bilen rakt bakåt över min hoj. Jag lackar till ordentligt och rusar fram till Cadillacen och frågar hur fan det är ställt och biffen bakom ratten tittar trött på mig. " Det har får du pröjsa för, säger jag". Biffen kollar på snubben som sitter bredvid och det är tydligen han som gängledaren.

Gängledaren är en cool typ, garvar och säger till mig. " Har du någon försäkring?", allt detta på någon slags  klingande finlandssvenska. Så garvar han igen. " Hur mycket ska du?". Han plockar upp en sedelbunt som är typ en decimeter tjock med bara tusenlappar och skalar av två. "Är det okej?" Sedan garvar han igen och säger" Du är en bra typ".
Samtidigt lyften den andra ur Björnligan upp min hoj som den vägde typ fem kilo och ställer tillbaka den på stödet. På gatan skriker tanterna, ring polisen, ring polisen och jag kollar på hojen. En liten buckla på skärmen så två tusen är bra pröjs. Sedan drar de iväg i en rivstart.

Dagen efter läser jag tidningen. Då har piketgruppen stormat dom utanför Södertälje. Det var tydligen tre långtidsdömda som var ute på rånturné efter att ha rymt från något finländskt fängelse.

Ja,, se hur det kan gå.

söndag 15 oktober 2017

Det var nog innan 1980, eller var det senare?


Det var långt innan Skånegatan var uppfunnet, ja, det var långt innan bostadsrätterna fanns, det var långt innan Nytorget fick en plastmatta så alla ungas äschlen kunde slipas till en likadan formmassa.

Det var långt innan det var kombinationslås på dörrarna, det var den tiden då man gick in i en port, gick alla fyra eller fem trapporna upp, kollade på brevlådorna, var ett namn borta så öppnade man brevfacket, spanade in, skrek genom luckan och hörde ekot. Var det ett bra eko visste man att barren var tom och då knatade man ner till ingången, läste vem som ägde kåken, ringde upp ägaren och inom en vecka hade man en ny lya att bo i.

Det var innan kärnkraften, kanske, men det var varmvind och kallvatten som gällde, oftast.

Nytorget, Skånegatan var blekfismarken. Det som gällde var hörnet vid Mariatorget, Stopet, Vikingen och 66:an, som på den tiden inte hette 66:an. Gud förlåte mig, men jag ska ändra då jag minns det rätta namnet på krogen. I alla fall, det var ofta jugoslavisk plansktek som gällde. På Lilla Maria och på Rosenmaria, var det absolut den där jugoslaviska planksteken som gällde. Den var knallgod.

I alla fall var jag en natt på Vikingen, en kvinna hade föreslagit mig att jag som var lite erfaren skulle informera henne om det sexuella, troligtvis hade det något med införandet att göra. Hon hade en pojkvän och tyckte det var lite körigt och tyckte att jag skulle praktisera lite sex med henne. På den tiden var man ju inte gift och  hade heller inga större betänkligheter då det gällde det amoraliska.

I alla fall, vi sitter där, då det stormar in ett gäng från 66:an, som nu inte hette 66:an, och försöker råna vårt hak. En snubbe hade pilbågen med sig och avlossade någon pil i väggen som sedan när historien omberättades på olika krogar med tiden, kom att bli en massa pilar. Kanske hade han uppfunnit den första pilbågemaskingeväret, men jag som var med såg att det var bara en pil.

Nå, det blev ett helvetes liv och ut åkte rånarna och det sket sig med det sexuella, men då gick jag vidare till Stopet där jag träffade en snubbe som lira falskt och vi började snacka fotografi och han kolla på min Leica och jag var ölsugen och han sa att det var ju en jävla schysst kamera och jag sa konstigt nog att han fick den för en tova om han kan langa upp en på stört och snubben knäcker mig. Ur innerfickan langar han upp en tova och Leican byter ägare.

Jag tror jag drack många öl den kvällen, o dagen därpå var jag inte heller ledsen. Jag hade ju två Leicor till och i sedvanlig ordning så lyckades jag komma över den fadäsen också. I alla fall, snubben blev glad, men några bilder tog han aldrig.

Ja, så på lördagen gick jag ner till 66:an, som nu inte hette 66:an och åt lördagslunch. Jag gjorde alltid det. I det torftiga lokalerna som Ralf hängde sina bilder i, fanns det sköna röda soffor där man drog i sig något jugoslaviskt. Vet inte varför det alltid blev något jugoslaviskt krubb, det var alltid så bra kött. Gott som fan och snubben som hade affären under mig på Rosenlundsgatan sålde kött, hästkött stod det i doran och han gick ju så klart i konken och hans butik ersattes av värsta skinnbutiken.

Jag tror jag måste åka bort o spana in kvarteren en dag, men misstänker att det är lika gentrifierat som Nytorget och då är väl den där skinnbutiken någon jävla grönsakshandel där man säljer grönkål från Åre,,

Nåja, så var det då 91:an, som alltid har varit ett rövarställe. Där blev det också jugoslaviskt och där träffade jag ju den gamle torpeden Jocksic( troligtvis felstavat) men han sköts ju på Solvalla och jag plåtade det jugoslaviska boxningslandslaget åt honom en gång i Eriksdalshallen men blixten knasa så det blev inga skott och varje gång jag såg honom, två meter lång och 140 pannor, så ducka jag bakom bilarna. Just därför, kanske han har kvar någon som minns och kräver bilderna på det jugoslaviska landslaget, som fortfarande sitter på 91an, så innan jag går dit igen måste jag spana utifrån.

Ja så kom Hannas, med den där råmande kon, men ni hajar ju: En råmande jävla ko, vad är och var det mot pilbågar, jugoslaviska biffstekar eller maffiatorpeder...snacka om att det spårade ur,,,

Och krogen hette Gropen,,,se, man är inte helt tilltad i pallet (ännu).

Jag och Nytorget


Jag och Nytorget

Jag kliver ut ur vår port på Katarinabangata. Jag ser nog ganska tät ut med min solbränna och min dunjacka som kostar 200 kr men som alla tycker ser svindyr ut. Jag har schyssta braller och snygga skor. Det sitter en hel del turister på fiken utanför vår port och jag börjar gå mot Nytorget. Jag går på Skånegatan, Stockholms kanske hetaste gata. I princip bor vi på Skånegatan även om vår gata heter Katarina bangata. 

Det här gatorna var gator som jag älskade en gång i tiden. Det var gator som hade allt. Idag har de ingenting förutom konformism. Allt och alla är likadana.

Jag minns en polare som ofta fick ångest då han skulle passera Nytorget, alla var för snoffsiga, han kände att han inte passade in. Jag behöver inte känna det, men jag får lika förbannat panik. Jag är ju ändå Kungen av Söder. Av alla dessa människor jag ser kan ingen Söder bättre än mig, ingen har bott här längre än mig. Jag ser turister som långsamt vandrar Skånegatan inget ont om dom, och jag ser massor med människor i fyrtio, fyrtiofemårsåldern som ser ut som de kom från samma äggkläckningsmaskin.

Hur kan något radikalt skapas i en sådan här stadsdel där alla är likadana? Givetvis ingenting. Hela Skånegatan och Nytorget är en bluff. Det är en kuliss för ett  liv utan motsättningar. Jag ser inte en knarkare, ser inte ett fyllo, ser inte en gammal människa, ser inget avvikande förutom tiggarna och dom ser man ju i alla fall inte.

Vad är det man ser? En massa affärer som säljer nyttig mat. Går in på gamla posten för att köpa bröd, en halv limpa kostar 53 spänn,,,,är det kul, eller?

På vissa fik sitter folk och käkar någon nyttig jävla jordmat för skitmycket pengar och skitsmå portioner. Det är nästan så jag ruttnar och har lust att skrika: För fan, ge mig en korvmoj. En slang med senap och rödsås. 

Jag pallar inte att gå Skånegatan, genar över Nytan och tar mig till en bakgata. Bondegatan, Herregud, det som en gång var ett träsk, ett dike, är idag lika sabbat som Skånegatan. Nästa gata, Åsögatan, samma visa där, ett tankarnas malariaträsk även om det inte stinker lika självgott som Skånegatan eller Bondegatan. Jag lyckas fan få se en pensionär på Åsögatan och då är det inte en selfie av mig själv jag ser.

Kocksgatan lugnar ner nerverna lite, men även där ser jag hur alla gamla schyssta lokaler blir grönkålsställen. Jag har återigen lust att skrika: ge mig en korvmoj.

För två dagar sedan satt jag med min fru vid havet, på Diogenis. Vi hade paralian, gågatan bredvid oss, några vänner, lite folk som promenerade, olika sorters människor, inget grönkålsställe men förbannat bra mat utan tjafs och jag njöt av livets  befrielse. Min fru, vännerna, bra snack, himlen och havet. Ett skapande klimat. Vi gick på en utställning, ingen vidare konst men precis som hemma så är utställningar mest ett sätt att få gratisvin och umgås en fredag eller lördagkväll.

När jag kommer ner till Götgatan och svänger till vänster passerar jag fyllestället, där sitter dom man inte ser på Skånegatan. Där finns ju inte heller något att hämta även om romantiska fotografer med fylleproblem kan tro det.


När jag återigen svänger in på Katarinabangata, dvs nästan Skånegatan, så inser jag med största tydlighet att här finns inget mer att hämta. Man kan lika gärna gå och ta sig ett varmt bad och planera för något annat.

Söndag i Stockholm

Ugglan står kvar nere i Naxos och funderar på livet. Gillar ugglan, den första jag ser då jag vaknar på morgonen. Vaknar i Stockholm, ingen bra start på hemresan. Inbrott på kollonistugan, bara vandalisering. Typiskt jävla ungt slöddergäng, ungefär samma typ av nötter som jag en gång såg under Skanstullsbron som på några minuter sprang genom hela parkeringen och slog sönder så många bilfönster som möjligt. Jävla töntar, tacka vet jag pundare som den typen som tog sig in i vintras, städade efter sig, lämnade ett meddelande och bad om ursäkt men hon orkade inte sova ute mer. Sånt värker i ens hjärta.

Går till Skrapan för att jobba, dörrarna har gått i baklås,  ingen kommer in, går på ett fik i närheten, beställer en espressomacciato, och får en cappochino eller vad fan det är,,,hur fan vore det om man lärde sig jobbet innan man ställer sig o gör kaffe,,skit samma, läser Åsa Mobergs bok som jag hade  stora förväntningar på, men efter hundra sega sidor, som dessutom påminner väldigt mycket om en annan bok hon skrivit, så känner jag mig lite besviken. Hon levde ju med Tor Ivan Odulf, Strömholms kompis, men deras relation verkade ju inte var så speciellt bra under den här tiden då de bodde i Vita Bergen.

Nåja , solen skiner dock och det här jävla kaffet ska väl gå ner. På den politiska sidan så verkar ju Trump helt ha gått bananas, dags att spärra in fanskapet och här i Sverige har ju Moderaterna äntligen blivit samma sketna moderater som de alltid har varit. Ni vet, de bara står för skit och elände och historiskt sett vet vi ju vad de har i påsen. I princip har de varit emot alla förbättringar för vanligt folk, typ kvinnlig rösträtt osv,,,Jag uppskattar att de har trätt fram  och visar sina rätta, sketna feja.

Nog om det, I am back, nu satan blir det inte många lugna stunder.

onsdag 11 oktober 2017

Häst och en tanke om beskärning

Strömholm beskar alltid sina bilder uppe och nere då de var stående. Koudelka jobbar i vidformat. Det är ganska betydelsefullt hur man väljer format, långsmalt eller ej Jag tycker inte om det här 4:3, föredrar det klassiska som filmen hade. Ibland prövar jag också det bredsmala formatet, men lyckas aldrig hålla kvar vid det.

En annan grej är att jag vill att varje bild ska vara singular, inte ingå i något kotteri med andra. Har alltid föredragit utställningar med singelbilder, rak rad, inga krångligheter. Det ser snyggt ut då man travar bilder på olika sätt på väggen, men den stora förloraren är singelbilden. Jag gillade Strömholms  utställningar, bilder på rad, rakt, inget jävla tjafs med att bygga hela väggar med bilder.

Smaken är som baken, men jag föredrar raka linjer, singelbilder. Det är lite som tidningslayout, vissa vill lägga text i bilderna, ser bra ut, men i mina ögon blir det mest skit. Det är en bra metod då man har dåliga bilder för ingen ser hur dom ser ut i sörjan.

När de sk konstnärerna började arbeta med fotografi så startade de nästan direkt med stora bilder, riktigt stora bilder, och en utställning kunde vara typ fem bilder a 70/100 cm. Jag minns en som gjorde så och sedan hade färgat alla bilder röda. Det gick ju hem, men fotografierna var skitdåliga, nån husvägg vill jag minnas, men rött och stort och recensenterna la sina pannor i djupa veck och det skrevs.

Raka linjer, inget tjafs, lite på verket, ge det utrymme. Nog om det. I går visade Ulf Simonsson, den gamla fotoskoleeleven och DN-fotografen lite bilder från Fotoskolan. Arbetsuppgifter helt enkelt och jag vet inte vad jag ska säga. Det han visade, fem porträtt av folk som arbetade eller väntade på något, spöade nästan allt jag sett de senaste tio åren och det som slog mig så starkt var kopiornas klang(Agfa brovira). Fantastisk gråskala och det var och är svårt att påstå att fotografi går framåt när man sett hans bilder. Suveräna helt enkelt.

Ja,  vi är på väg hemåt. I Stockholm till veckan och Twang är ett säkert ställe där man ser mig eller på arbetsfiket i Skrapan. Ciao.

tisdag 10 oktober 2017

Tisdag, Naxos, sol och katt.



Naturen är som en religion, vacker och brutal.
Jag har alltid strävat efter att ha en svart botten i mina bilder och sedan försökt lyfta det ljusa mitt i bilden, men svärtan har alltid varit det viktigaste. Att det finns en tyngd, ett allvar och sedan det ljusa, som ska föreställa en möjlighet. I naturen är det svårare, den går inte att kontrollera på samma sätt som människor.

Det trodde jag inte, men så är det. Naturen är vildare än människan.

måndag 9 oktober 2017

Söndag, höst, måndag, sommar, tisdag.....



Igår, då jag tog de här bilderna funderade jag mycket på min fotografiska tidsålder. Jag har ju bara befunnit mig hela livet i den dokumentära tidsåldern. Igår funderade jag på varför då vi kollade in den där sköldpaddan som seglade till havs. Alla och jag säger ALLA, stod och filmade med en mobil.
Vad är då vitsen att jag också gör det? Kanske gör jag det bättre, men lika gärna så kan någon annan göra det bättre, så det känns ganska meningslöst att längre hålla på med det dokumentära. Dessutom berättar texten om det dokumentära mycket bättre än bilderna. Eller filmen. Ska man hålla på med det dokumentära så krävs det något bakom ryggen, någon som skriver och någon som publicerar. Det är ett JOBB och man kan inte jobba gratis.

Jag har länge funderat på att plåta i färg som Miro, helt fritt, helt utan krav, bara som flödande färg. Det är något som tilltalar mig, att göra tavlor, konst, det kan ingen härma och då behöver man inte heller känna sig som en i den där flocken av mobiltelefoner.

Den andra aspekten med det dokumentära är att ingen längre kan skilja på bra och dålig fotografi. Vilken sajt som helst, en resesajt eller ngt annat, det är samma sak, mat, katter och tjusiga naturbilder som kameran skruvat ihop, men så plötsligt plockar någon upp bilder som kanske är 50 år gamla, svartvita, som en riktig fotograf någon gång stått och tagit med en storformatare, eller en Bresson från 30-talet o det är helt supertydligt. De gamla bilderna beskriver livet o samhället, de nya, något väldigt privat, det finns ingen utblick, ingen beskrivning i bilderna oftast. Det är skillnaden o därför finns det heller inget att hämta för den dokumentära fotografin om ingen betalar för att den ska tas.