tisdag 22 augusti 2017

Lite fotoinfo


Det händer en del i Fotosverige.

Fotografiska expanderar, NY och London. Grattis, bra jobbat.
Mindepartementet lägger ner. Så går det då man inte ställer ut Micke Berg( skämt).

På torsdag: Galleri Kontrast/ Anna Clarén, Galleri Axel/ Stefan Ohlsson.

Lördag: Planket och Åmells/ Birgerjarlsgatan, som kör en utställning med gatufoto med flera kända namn.

I sept blir det en stor Strömholmutställning i Oslo och i slutet av september ställer Joakim Strömholm ut i Stockholm.

Så är det, Med en del, om man säger så.

Annars har den stora frågan varit: Vad tycker du om att göra? Vad jag svara? Samma som jag svarat i fyrtio år. Det känns hopplöst att komma på något nytt.

Det stora hålet


Det svåraste med frilansandet är inte ekonomin. Man vänjer sig vid att ha lite pengar, ständigt tänka på pengar, utan det finns något som är ännu svårare. Det stora hålet.

Det här med att det står still, det finns inget. Hur många gånger har man inte gått ut med kameran i Stockholm och knappt kommit två kvarter innan man ledsnat. Varför? Jo, för man glider ner i det stora hålet, det hål som frågar VARFÖR? Och för VEM?

Man ledsnar snabbt på att gå på samma gator och leta något, kanske till och med konstruera något för att få till en bild. Personligen måste jag hetsa upp mig så förbannat. Jag måste skapa en bild av vad jag vill ha, typ en bok med bara täta porträtt och täta, tighta texter. Jag måste se en form framför mig, en form som lockar och ha en slags plan. Då kan man komma till ett resultat på några månader. Ska man gå omkring och fiska, utan den hetsande planen, tar det flera år att nå ett resultat.

För mig är grejen att kunna hålla laddningen i några månader i sträck, inte en vecka, utan några månader, så kanske det kan bli något. Det är vad jag kallar det stora hålet. Att orka skapa sig en målbild och orka genomföra den. Då gäller det ju också att avgränsa, antingen genom att ha en klar idé om vad man vill få tag i, eller rent fysiskt. Att drälla runt i ett helt land ger sällan något annat än Instagram. Den koncentrerade ytan kan ge en vänner, mötesplatser, umgänge som kan underlätta. Är du främling hela tiden blir det svårt, det ständiga nolläget.

Jag kan tänka på en bra fotograf som Thomas  Nilsson i NY, som reser över hela USA för att täcka valet. De reser som galningar, men de har ett bärande tema som håller ihop bildskörden och arbetssättet: Det amerikanska valet. Ett sån tema underlättar, man har en målpunkt.

Koudelka gjorde Exiles, ständigt samma resa i tio år, ständigt en kvalitetsförbättring varje år eftersom han kom tillbaka till samma ställen. Han hade också en organiserad målbild. Strömholms transingar, i ett visst område, vissa på samma hotell.

Så kan det vara. Nog om det. Det stora svarta hålet. Dags att skaffa sig en ny målbild. Vinter, gata, porträtt, text.

måndag 21 augusti 2017

Patti Smith...o tiden


Polarn Lolita sänder live från Grönan där Patti Smith lirar...jag ligger hemma och softar, går upp för att kolla om jag har några bilder av henne från då jag plåtade henne, 1976 på Konserthuset och sedan 1978 på Göta Lejon. Jag minns inte så mycket av Konserthuset, mer än att Jocke Strömholm också var där och Lundell också, men desto mer från Göta Lejon där jag lirkade mig upp på scenen och stod en meter eller två från Patti, hittade en video på U-tube där jag stod i hörnet precis då dom lirade som värst.
Hon var ganska bra, inte super, men har ju kommit sig med åren. Det är ändå ganska coolt att hon har fått så bra genomslag i Sverige, det är lite samma som Springsteen. Han är ju också ganska älskad om man säger så. Själv tyckte jag hans spelning i Göteborg var så enahanda att jag gick ut från stadion och drack en öl utanför. Senare kom jag att hänga med och plåta Nils Lofgren, gitarristen som var en skön, schysst kille.

Dom bilderna hittar jag inte heller. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av att spara negativ av artister. Jag minns mest vad vi snackade om och hur det kändes att hänga med dom.

Tiden går, så är det bara. En gång i tiden kastade jag 40 av mina 75 pärmar fulla av negg. Det åkte nog en hel del där, kanske ett och annat som hade varit kul att ha idag, men jag tänker inte så. Eftersom man alltid har fått så dåligt betalt för alla jobb så såg jag nog heller aldrig att det var någon större idé att spara på negg för att någon skulle få dom gratis då jag dog. Jag hämnades med att kasta neggen. Snacka om löjlig hämnd, men lika förbannat, en liten hämnd.

Skopan o co....



Undrar hur min lilla kissemisse har det på Naxos? Jag har ju kattvakt, en kvinnlig konstnär från Aten som tyckte det var ljuvligt att få komma från den heta staden till den vackra ön i augusti. Det ska jag använda mig av framöver. Det blev en intensiv tid ett tag, men nu lugnar det ner sig lite.

Skönt, jag har en vecka framför mig, har valt mina bilder till Planket och ser fram emot det. Alltid roligt med Planket som dessutom alltid fungerar bäst då man kör den klassiska stilen.

Jag funderar  på om det finns någon ny sajt med unga fotografer eller bara fotografer? Det är svårt att komma förbi att Magnum fortfarande visar något av de bästa inom fotografin. Jag kollar ju på Lensculture mycket, men har svårt att få fäste på den sajten, blir lite för mycket och för ojämnt alldeles för ofta men jag är glad över den intervjun de gjorde med mig. Fick lite anbud från dom men det passade inte riktigt mig. Läste Göran Tonströms gamla text om Strömholm då han bodde i Höganäs. Det var ju också en kåk där allt var på bottenvåningen, men personligen har jag alltid gillat FENDO bäst, labbet på Ploggatan. En magisk lokal.

Min dotter rapporterar från Parma, en vacker liten stad, sedan skulle hon vidare till Sienna. Kollade en film från hästkapplöpningen i Sienna, en riktig skitrulle, machofilm, där det var svårt att fatta vad det där idiotiska hästloppet går ut på. Är ju mer eller mindre djurplågeri, lika dumt och efterblivet som fiestan i Pamplona, någon töntig machopryl som vid det här laget bara borde läggas ner.

Jag  säger 2017, en del kulturprylar måste anpassa sig till den moderna tiden. Svårare är det inte.

Såg svtplay igår  ( denna fenomenala uppfinning) , rullen om Per Anders Fogelström. Vilket snubbe, skrev som en Gud, var en slags ledare för många ungdomar, bland annat i Vita Bergen och Ceders kafé och dessutom, en ovanligt bra farsa, enligt sin son. Just det sista tycker jag är så viktigt. Han förlorade sin pappa tidigt, farsan försvann till USA och växte upp i ett kvinnomatriarkat och det gjorde troligtvis PAF ganska känslig för vissa saker. Om man läser hans böcker så märker man snabbt att han lyfter kvinnor på olika sätt på ett varsamt och makalöst fint sätt. Han såg kvinnornas roll i livet, hur viktiga dom var och är och han var före sin tid helt enkelt. En fenomenal författare, så är det bara.

söndag 20 augusti 2017

Tung demo för afghanerna



Tung demo idag för de afghanska flyktingarna. På något vis kändes det som vinden vände lite, till deras fördel.

Morning in the white city

Jag vaknar, från köket ser jag ut över hamnen. Paros på andra sidan. Kollar vädret i Fox, Strömholms gamla by i Frankrike, kollar på Per Rittsels uthyrning och tänker att det är mycket som påminner om vår by på Naxos. Monitsia, detta vackra namn. Funderar på att bygga en dörr som är av glas så man kan sitta inne och se ut över bergen då man äter middag innanför verandan.

Hus kan förtrolla. Vårt hus i Grekland, våra hus, har förtrollat mig. De har så olika atmosfär. Ett arbetar man i och ett sover man i. Man vill ju bli gammal, få njuta av dessa hus i många år. Nu när man kan arbeta över nätet blir allt så mycket enklare, så mycken info kan man hämta var man än är.

Jag kollar igenom mina bilder från i år. Den senaste boken är fotograferad med min mobil, Iphone 6, funkar utmärkt. Det känns som om jag vill göra klar mina grekbilder till november så jag kan ägna vintern åt en seriös, intim, Stockholmsbok som borde heta Stockholmsvinter. Tight, texter, bilder, smått format, berättelser. Inte en millimeters yta att röra sig på, right on the spot.

Man kan göra ljusa böcker, ytor, som Bresson eller tighta, som Strömholm, som till och med skapade ett eget format, han högg ju bilderna på höjden för att skapa tryck i dom. Han och Sune Jonsson beundrar jag. Min vän Anders p beundrar jag också, även om jag ibland har vissa invändningar, JH också, och det jag beundrar är konsekvensen. JHs konsekventa kaos, han har gett sig fan på att vara omöjlig, göra alla fel som finns så det blir rätt någonstans. Det jag beundrar hos en fotograf, människa, är konsekvensen, detta eviga maratonlopp som genomförs. Vem som helst kan ta tio bra bilder, men ytterst få klarar att ta tio bilder år ut och år in, i fyrtio år, i femtio år, som Anders P tex.

Man måste lyfta på hatten, svårare är det inte. Jag väntar på den fantastiska filmen om Jean Hermansson som borde dyka upp i höst. Jag väntar också på den unge journalisten som börjar skriva om fotografi som en passion, som en skrivare som skriver för folket, inte för fotograferna, jag väntar också på den nye berättaren, den nya dokumentärfotografen, som trots det omöjliga läget kommer att göra den unika berättelsen. Det finns mycket att berätta om.

Jag fattar inte att inte fler ser de historiska händelserna. Ta nassarna och de afghanska barnen på Medis, en klockren historisk händelse. Var är fotograferna? Pride, givetvis, massor med fotografer men inga bilder. Varför? Det är något här som jag inte förstår. Hade Magnum haft fotografer i Sverige hade allt sådant här plåtats direkt. Varför? Jo, för att de fotograferna ser vikten av att skildra dagens samhälle.

Det viktigaste är att bli inspirerad och den största inspiration är alltid livet, det liv man lever och det liv man försöker förstå. Kan man se det som en arbetsdevis? Lev och försök förstå?

lördag 19 augusti 2017

Medis och rädda Sverige och afghanerna


Jag gick ner för att plåta på Medis då Gruppen som skulle rädda Sverige skulle demonstrera mot de afghanska flyktingbarnen. Jag vet inte om jag skulle skratta eller gråta. Vilket gäng som stod där, omkring hundra personer.
Det är svårt att vara taskig mot folk men det här gänget var ju fan tragiskt. Det såg ut som om man stannat en buss och slängt av ett gäng halvalkisar, slitna, helt fördummade människor. Och några av de ledande var kvinnor som var ytterst arga och hatiska, men på något vis gick det ju inte att ta dom på allvar, trots att det är väl det man ska göra någonstans.

Är det här Sds bas? Hur fan ska man kunna snacka med sådana här människor. Jag skulle inte ens vilja dricka en kopp kaffe med någon. De verkade ju ha noll koll på det mesta.

I alla fall fick de vandra lite på torget och vräka ur sig en massa skit, typ, släng ut dom,,,vi hatar er osv,,men det kändes ungefär som en mygga som biter på en elefant och ändå vet vi att det finns så mycket sådana här tankegångar i landet.

Det enda jag  kände var en slags sorg över hur blir man så där och varifrån kommer dom och vad fan vill dom egentligen? Hela deras aktion var ju direkt patetisk hur du än ser på den.

Efter det gick jag till Nytorget där det var marknader, musik, folk av alla sorter. Kanske skulle de hatiska gått dit istället, köpt nåt gott att äta och försökt inse något om den mänskliga samvaron.

För övrigt, kolla mina bilder nedan. Var finns Framtiden och energin?




De polyglotta älskarna



De polyglotta älskarna av Lina Wolf är en kanonbok. Superbra skriven. Min dotter som är polyglott, kan 9 språk eller så, rapporterar från Bolognatrakten. " Nästan 38 grader, hett, mycket mygg, biten överallt, på väg till Parma".

Jag har varit på fotboll i Parma och cyklat i de där trakterna och flera gånger snurrat runt i norra Italien och gjort reportage om politik, skolor och lite av varje.
Man ska inte snurra runt, bättre att stanna på ett ställe, typ Parma,  en vecka. Landa och skapa vardag. Det är så man når resultat. Stanna, vardag, upprepning, relationsskapande.

Jag är en fotograf som söker bilden på en hundradels sekund, ögonblicket, men konstigt nog tar jag ändå många porträtt. Det är inget som jag söker, det bara blir. Jag har nästan aldrig gått hem till någon för att fotografera. Alla mina bilder blir till i rörelsen, vardagen, stannandet, uppstannandet, den där hundradelen mellan man ser bilden och knäpper. Tro fan man har korta arbetsdagar, några sekunder, knappt det. Bilderna ovan är typexempel. Pang, klart.

Många tycker jag inte jobbar. De kan ha rätt, men samtidigt är jag väl nu kanske den fotograf som gör mest böcker och publicerar mig mest med text och bild i Sverige? Det finns några till som ligger i men inte många. Vad det gäller bokproduktionen är jag nog värst???, inte för att det betyder något, handlar väl mest om att något måste jag ju göra.

Såg att vännen Epstein fick Stockholms stads kulturpris. Fint, han är en underbar människa, men det verkar som hans blogg på DN ska försvinna. Nu ligger den ju bakom betalvägg och ryktet säger att DN tänker skippa många bloggare framöver. Det vore en förlust.

När jag ser hur Epstein får sitt pris och hur Pieter ten Hoopen fick Sune Jonssonspriset så blir jag glad för deras skull, de förtjänar verkligen det, men jag känner mig lite gammal också, eftersom jag fick de där priserna långt tidigare. Jag har ju fått Stockholms kulturpris två ggr dessutom och lika förbannat har inget blivit lättare. Svårt att få ställa ut, omöjligt att hitta förlag osv,, det kanske alltid har varit så och kanske har jag ställt ut för mycket och gjort för många böcker, men vad är alternativet?

Jag söker en ny form och den enda vägen jag ser är att vara ännu mer hänsynslös mot sig själv, säga vad som verkligen ligger en om hjärtat. Det kan kosta på men det verkar vara enda chansen att störa det här Instagramtänket som ligger som en våt filt över vår fotografiska tid.

Annars läste jag DN, räknade upp en tio, tolv sk recensioner av böcker och artiklar om författare, sedan gick jag till filmen, massor om film och musik men konstigt nog, inte en enda grej om fotografi. Inte en enda rad om fotografi. I say no more.

fredag 18 augusti 2017

Den gamla historien

Den pensionerade målaren fixar våra dörrar. Han är en ordentlig man, gör bra jobb. Det tar sin tid men doften från det slipade trävirket tar sig in i min lägenhet och det doftar gott. Det doftar en annan tid.

Jag går igenom 30 års fotograferande i Grekland. Det blir något speciellt, en historia om kärlek, förlorad kärlek, vunnen kärlek, förlorad kärlek, vunnen kärlek,,,,,ett evigt pågående förhållande till kärleken.

Mitt Grekland, min kärlek, mitt liv.

Hur jag än vrider och vänder på det så handlar alla bilder om längtan, erövran av längtan, kärlek. Det är väldigt lite sand och strand utan allt är längtan. Ibland då jag ser Instagram, Kalimera och andra ställen där man visar sina greklandsbilder, så slås jag av gapet mellan bilden och längtan, meddelandet.

Man uttrycker en längtan men man sätter inte ord på den. Är det inte det som är konstens uppgift, att skala av löken, komma till kärnan? Längtan, död, födelse, kärlek, hat,,,de starka sakerna, det som driver oss, skala av löken, komma till kärnan.

Rädsla driver oss men rädsla är den perfekta kamraten i jakten på sin egen sanning. Jag såg en kamrat häromdagen som skrev ett långt inlägg om panikångest. Jag kunde relatera till allt, kände igen allt, men vet också att jag passerat allt och varför har jag gjort det? Det räcker inte med analysen, man måste göra det också, arbetet, dvs bli social. Inga ångestproblem löses genom isolering, allt handlar om att socialisera, till varje pris komma ut ur sig själv.

Tyvärr, hårt men sant, däremot kan det bli stunder då det skiter sig, men det får man ta. Som en alkis, att sluta dricka är en grej, att fortsätta vara nykter en annan. Ett jävla jobbigt arbete helt enkelt och allt handlar om valet, att man väljer. Det är som med konsten, man måste välja, inte bli vald, man måste göra arbetet.

Längtan, kärlek, oerhörda krafter, sex, ännu starkare kraft. Den överlägset starkaste. Ibland kan jag bli lite trött på moraliserandet, typ sexmissbrukare osv... Visst, jobbigt att vara sexmissbrukare kanske, men snacka om lindrig sjukdom i jämförelse med många andra. Man måste se skogen bland träden eller hur man säger? Man kan göra analysen, klarar alla, men arbetet är något annat.

En blogg om vad? Det viktigaste i livet? Längtan, kärlek och arbete. Troligtvis är det så att mycket rår man på men just detta är en evig kamp och kanske ska också så vara?

Fredag

Det rullar på. Fredag. Regn. Barcelona. Medborgarplatsen. Höst. Sommar. Naxos. Bologna.

Polarn frågar om jag ska hänga med till Guadelope, eller hur det stavas. Tror inte det. Funderar mest på när jag ska få tillbaka bilen på Naxos. Snart börjar Vueltan och dopingfallen trillar in.

Min dotter är i Bologna, en vacker stad med sina inhägnade trottoarer. Jag vet inte hur det är nu, men för några år sedan var det kris. För få unga som skulle försörja de gamla, kvinnorna födde inte barn för villkoren var för dåliga för just unga kvinnor. Nu har det flyttat dit en hel del immigranter, vet inte hur de har det med barnafödandet, om man fått mer unga som kan jobba och betala skatt.

Jag funderar på vilken fotograf som betytt mest för mig i år? Ansel Adams, Taos Pueblo, snacka om bilder. Det har bara varit de gamla stötarna som uppväckt mig igen. Denna ofattbara kvalitet som det är i bilderna från förr.

Jag är ju helt inne på storyn, berättelsen, mer skrivande än fotograferande. Det är kanske därför jag gillar Danny Lyon, Strömholm, Bresson, de med det direkta tilltalet, inte de som krånglar till det i en artistisk vision. Bresson är ju den hittills helt överlägset bästa berättande poeten jag sett. Det finns ingen som kan förena lätthet med allvar, med fysisk närvaro och elegans som han i en bild. Det är väl kanske också hans svaghet, att han blir för elegant ibland, men han har faktiskt en hel del råa bilder, minst lika råa och raka som tex Strömholms. Dessutom äger han en stor dos människorespekt, svårt att hitta den unkna kvinnosynen som många moderna fotografer har. Inga namn men det är bara att kolla själva och jag skriver ju inte om fotoböcker, men det är ganska ofattbart att de få som skriver om fotoböcker i Sverige nästan aldrig törs närma sig den frågan, den märkliga kvinnosynen. Jag fattar inte hur man kan skriva om fotoböcker där kvinnor framställs på ett ganska unket sätt utan att påtala det i sin recension och en anledning är nog att man är för mycket kompis med fotograferna. Ska man skriva om fotoböcker på allvar får man lägga ner kompisskapet, man skriver för publiken, samhället, diskussionen och inte för kompisarna. Det är den enda attityd som gäller i längden och tyvärr finns det nästan ingen som skriver om fotoböcker eller fotografi i det här landet som ens närmar sig den professionella attityden.

En av anledningarna till att fotoböcker aldrig kommer upp på kultursidorna är ju just att det aldrig skrivs om fotoböckernas innehåll, deras politiska och sociala dimensioner, genusagenda osv, utan det är mer anmälningar. Jag har ju blivit intervjuad några gånger utomlands i år och att läsa dessa artiklar är en fröjd för ögat och kroppen. Hur man närmar sig djupet och allvaret i fotografens arbete. Det finns ju en del svenska fotografer som blir intervjuade utomlands med jämn mellanrum och de artiklarna spöar ju de svenska med hästlängder i allvar och respekt för det fotografiska arbetet. I Sverige har ju den i särklass bäste gett upp att skriva om fotografi, Claes Gabrielsson, men Tommy Arvidsson, Lars Epstein kämpar vidare, men vad svensk fotografi behöver är en seriös, snäll, elak röst, befriad från kamratskap, som kan skriva svensk fotografi. En röst som inte kommer från fotografskrået, typ mig, utan en som skriver utifrån en journalistisk agenda, som är både kritisk och drivande och är en som ingen känner, en som ingen kan påverka eftersom hen inte har delat labb med någon osv..

Nog om det. Fredag, Barcelona, Medis, regn, höst, sommar. Bilden tog jag på Mikri Viglia, en strand strax utanför Naxos stad. Det var en pinsam dag, killen som serverade oss kallade jag för Janis. Jag borde ha vetat bättre, han heter ju Stelios och han påpekade det för mig också på ett väldigt värdigt men smärtsamt sätt. Ungefär så som en recension om fotografi borde se ut. Smärtsamt värdig. 
Tack för ordet.



torsdag 17 augusti 2017

Masterclass


Kollade lite på Werner Herzogs Masterclass. Han är inne lite på samma som jag säger. Du kan lära dig de flesta grunderna inom film, eller foto, på två veckor. Det andra, det svåra, den mänskliga kemin, den kan man nog inte lära sig i skolan, den kommer bara genom det mänskliga umgänget.

Jag har ont i huvet. Barcelona, står fan inte ut. Vad är det för skitsnack om yttrandefrihet? Nu ska det demonstreras av nassar eller halvnassar på Medis, samtidigt som afghanska ungdomarna ska ha något annat på gång. Jag fattar inte hur fan snuten kan låta dom komma dit.

Samtidigt kollar jag på vitmaktdemon i USA, snuten står bara och ser på, medan nassarna är helt beväpnade. Varför mejar inte snuten ner dom?

Det är ju underbart att vi har yttrandefrihet, men det bygger väl på att vi har vettiga åsikter? Du får gärna vara vänster, eller höger, men fan inte nasse. Nazism och nazistiskt tankegods ska ju vara förbjudet.

Jag har ont i huvudet, det har jag och fruktansvärt deppig över Barcelona. Så mycken tid jag spenderat i dessa kvarter.

Jag var inne på något annat idag också, att göra böcker. Jag gör mina böcker på Blurb och det finns dom som har åsikter om det. Jag har också det och jag skulle gärna göra böcker på vanliga, riktiga förlag, men så ser inte verkligheten ut. Vi tvingas allt mer ut på internetförlagen därför att det riktiga förlagen vill inte ha med oss att göra och jag har full förståelse för det eftersom ingen köper fotoböcker och det är oftast ren förlust för förlagen.

Alternativet blir då Blurb och annat. Jag vet inte om det någonsin kommer att ändras och jag har gett upp de andra, riktiga förlagen. På samma sätt som jag nog har gett upp att ställa ut. Det är fint med de små utställningslokalerna men jag lockas inte att gå in i nån liten skrubb och kolla på tio bilder. Det är inte min grej.

Ja, jag har ont i huvet. För mig är berättelsen allt, storyn, texten och bilden, enkelheten. Jag trivs inte heller med att göra böcker som ska köpas av folk med massor av pengar. Jag vill nå någon annanstans och då är nätet bra, billigt och demokratiskt. Den ende som ständigt förlorar på nätet är ju fotografen, musikern. De får aldrig betalt, men det är väl det priset vi alltid har betalt.

onsdag 16 augusti 2017

Utsikt från ett fönster

Utsikt från ett fönster. Såg just en reportagefilm som Vice gjort från upploppet av nassarna i USA. Skrämmande rulle, hur fan kan KKK får börja marschera igen och vad gör polisen? Varför slår man inte till stenhårt?

Igår då vi var ute och cyklade så kom polisbilarna i full fart mot Årsta o i luften helikoptrar. Det var skjutningarna, eller avrättningen, som pågick. Illa nog men sedan tar sig de där typerna till Karolinska och sätter igång och bråkar och krånglar. Båda nassarna och de kriminella får alldeles för stor plats. Som jag fattar de ska de få demonstrera på Medis på lördag, mot afghanska grabbarna som sitter där i strejk.

Blir det bråk? Blir det som då nassarna demonstrerade i USA. Varför kväser man inte skiten direkt? Såg att nassarna nu också skulle få demonstrera i Göteborg på Bokmässan. Varför? Är det någon som har något problem med att avläsa deras agenda? Är det någon som inte förstår vad dom vill? Varför stoppar man inte dom direkt?

Det är märkliga stämningar nu. Kolla in filmen som Vice gjort, den är ju rent ruggig, snacka om typer och snacka om att de förbereder sig på våld.